skulle komma att draga sig till den södra. Ett sådant bemödande att draga rörelsen ur sina naturliga riktningar smakar af det slags förmynderskap öfver industrien. hvarmed man fordom så olyckligt brakade. Och om nu industrien gjorde lagstiftningen det sprattet att ej infinna sig på de öde och folktoma trakterna i Södermanland, hvad gagn har då staten af sina uppoffringar? Södra sträckningen kommer att gynna 5 större godsegare, den norra deremot hela landet. Man bör ej arbeta för den ovissa framtiden så, att man förbiser samtidens trängande behof. Man bör först sörja för förbindelsemedel i de folkoch produktrike trakterna, derefter i ödemarkerna Så utrikes, der den första banan mellan Paris och Brässel dragits i betydlig krok, för att genomskära folkrika och bördiga nejder. — Sedan tal. anmärkt oriktigheter i hr E:s folkmängdberäkning, öfvergick han till dennes hufvudmotiv, som är, att de trakter, genom hvilka banan, dragen norr om Mälaren, skulle gå, redan ega förmånen af vattenkommunikation. Tal. ansåg detta just som ett hufvudskäl att lägga banan norr om sjön, ty kommunikationer och industri stå i vexelverkan till hvarandra. Hvad värde har för öfrigt vattenkommunikationen för flertalet af landtmän? Då de uttröskat sin säd, frysa sjöarne; förbindelsen upphäfves ända till Maj, då ingen säd mer är att sälja. I framtiden blifva ladugårdsprodukterna genom ett rationellare jordbruk hufvudsaken, men för dessa, som måste afsättas i städerna efter hand, allteftersom de tillverkas, skola transportmedel saknas under 7 månader af året. Stockholms handelsgebit ligger också till största delen norr om Mälaren. — Öfverste E. har beräknat, att vestra banans läggande genom Södermanland skall bespara 12; mils banbyggnad, med hänseende till de norra och östra banorna. Men då han härvid såsom axiom antagit, att en jernväg skall anläggas till Katrineholm och en annan genom Westmanland, faller, om man tager den sednare med i kostnadsberäkningen, hela beräkningen tillsamman. Skall Westmanland sakna jernväg, är beräkningen riktig. — Innevånarne i Nerike borde äfven blifvit hörde i frågan, och afseende fästs dervid, att de i kongl. prop. så stjufmoderligt behandlade landskapen Upland och Westmanland äro de hårdast beskattade i riket. Båda statsmakterna hafva också förut varit ense om, att vestra banans norra sträckning vore den riktiga. I förlitande härpå hade ett enskilt bolag företagit Köping-Hultbanan och städerna med stora uppoffringar beredt plats för bangårdar. Vore det billigt att bryta det gifna löftet? Tal. hoppades, att statsutskottet skulle moget öfverväga alla dessa förhållanden. Hr D. G. Bildt upplyste, att öfv. Ericson genom förkylning var hindrad att i plenum närvara. Då hr E. således ej sjelf kunde besvara de gjorda an märkningarne, sökte tal. att med citater ur hans afgifna betänkande genmäla några af dessa anmärkningar. Grefve Frölich gillade öfverste E:s förslag och ansåg de skäl, han framställt, så tillräckliga, att striden om vestra banans norra eller södra sträckning bordt förfalla. Mot den financiella delen af frågan gjorde han dock anmärkningar och erinrade om sitt förslag att använda hela bränvinsskatten till jernvägsanläggningarne. Hr L. J. Hjerta framställde flera anmärkningar mot det sätt, hvarpå jernvägsfrågan blifvit behandlad och beklagade, att jernvägskomiteen, hvilken inom sig räknar sådane män som Akrell, Sydow och grefve Rosen, ej fått tillfälle yttra sig om hr Eis förslag, enär äfven han, oaktadt sin snillrikhet och lycka i företag, möjligen kan hafva misstagit sig. Tal. ingick derefter på de allmänna grunderna för frågans skärskådande. Ändamålet med jernvägar är densamma som med hvarje annan väg; de skola anläggas der behofvet dem fordrar: först i produktoch solkrika trakter, sedan i sådane, som genom förbättrade förbindelser kunna i framtiden utveckla rikedom; finnes ej sådant i perspektiv, vore vägens framdragande genom en mindre befolkad trakt ett misstag. Så har man resonerat i alla länder och äfven här, till dess ordet stambanor och beslutet, att dessa skulle anläggas af staten, kom och förvillade begreppen. Det är i andra länder sällsynt, att staten uppträder som affärsman i dylika företag, och der det eger rum sker det med relativ förlust. Så i Belgien och i Preussen, der likväl blott en af de fem Berlinerbanorna tillhör staten Opinionen i Sverige synes emellertid vara för statsbanor; men om man ock i resignation för våra stambanor går derhän att icke fordra, det de skola betala ränta, böra de dock i färdigt skick kunna betala egen betjening och underhållskostnad. Vill staten göra uppoffringar, bör den väl helst använda sina medel så, att de snarast betala sig, af det enkla skäl, att man då får nya tillgångar att tillfredsställa nya, aldrig saknade behof. — Till stöd för den uttalade möjligheten, att hr Ericsons förslag ej är ofelbart, erinrade talaren om det sätt, hvarpå frågan om Ullstorp-Axevallabanan blifvit behandlad. Bergmästaren von Zweigbergk hade föreslagit densamma, emedan Vestgötabanan genom den skulle förkortas i mil och 900,000 rdr bko besparas. Fiter en till K. M:t inkifven skrift härom, blef undersökning verkställd. Ofverste E. erkände Ullstorps-Axevallabanans företräde i vissa delar, men underkände den i andra i ans. till mötande svårigheter, som skulle öka kostnaden. I en till jernvägskomitten inlemnad promemoria söker hr Zweigbergk visa, att detta underkännande beror på tre högst väsendtliga misstag af öfverste E.; denne hade näml. antagit, att banan skulle dragas öster i stället för vester om sjön Ymsen, tvärs öfver i stället för vid kanten af två stora mossar, och hade han derjemte i beräkningen bortglömt 48,000 menniskor. Om hela denna fråga, som dock gäller en besparing af 3 mil i afstånd och 900,000 rdr bko, finnes icke ett ord i Kgl. M:ts förslag, ehuru största skäl hade varit, att reg. anorduat en ny undersökning. — Hvad beträffar vestra banans dragande norr eller söder om Mälaren, borde väl statsmedeln användas, der utsigt är om afkastning. En sådan utsigt är mycket aflägsen, om den södra sträckningen väljes, ty qvantiteten af de produkter, som gå transito genom landet; är högst ringa och kommer äfven att så blifva. De relativa indirekta fördelarne, såsom besparade dagsverken, ökad produktion 0. s. v. äro lika å ömse sidor — Talaren 2— An 22 DJ 2