Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1856, sida 2

dant inom sina egna blifvande fästningsverk. rie estetices professor har man naturligtvis velat soulagera alla vänner till hr E. Malmanslag till Stockholms befästande, blir nu för öfversten ett dubbelt intresse, då han derperna tillbaka till staden. Dagens telegrafrapport vittnar om att en liberal anda gör sig gällande inom representationen, äfven i frågor af annat än ekonomisk natur. Antagandet af förslaget att bondeståndet skulle äga att tillsatta sin sekreterare vore ett icke betydelselöst tidens tecken, enär samma förslag en gång tillförene varit af alla stånden bifallet, men förföll på grund af vägrad stadfästelse å regeringens sida. Så vida icke presteståndet kommer emellan, är regeringen nu åter nödsakad, att taga detta ärende i öfvervägande och kommer då i valet emellan att antingen gifva sitt förra okloka beslut dementi — hvilket synes vara temligen mycket påkalladt af omständigheterna — eller ock utsätta sig för den ökade ovilja, som måste blifva följden af en vägran till ett enhälligt ständernas beslut, hvilket, om något, är af rättvisan och jemlikheten mellan stånden föreskrifvet. Att den kongl. propositionen om upphäfvande af tryckfrihetsförordningens egenskap af grundlag, skulle förkastas, kunde man intet ögonblick efter riksdagens öppnande betvisla. Det enda, som här kan vara af intresse är att erfara från hvilka stånd förkastelsedomen utgått samt att höra de derom ; förda öfverläggningar. Det vore hugnande och uppmuntrande för landets press, om de respektive representanterna visade sig hafva rätt uppskattat betydelsen af samma press I och gifvit rättvisa åt det goda den uträttat, till trots af alla här såsom med all frihet oundgängligen förenade missbruk. Om förslaget till vissa ändringar i städernas representation antages, såsom man bör förmoda, äfven af presteståndet och vinner regeringens stadfästelse, är dermed åtminstone ett litet steg taget på rättvisans och statsklokhetens bana, i fråga om våra representativa former. Det är borgareståndet värdigt, att taga försteget på denna bana och att bryta med den skråmessighet, som ifrån städernas representation uteslutit alla personer, som icke äro borgare, oaktadt dessa öfriga innevånare i de flesta städer utgöra en både talrik och aktningsvärd del af befolkningen, vid hvilkas deltagande i kontributioner tili staden man är nog artig, att icke fästa afseende vid borgare-rätten. Dessa numera orättvisa stadganden härleda sig ifrån de tider, då inga andra än borgare fingo bo i städerna, eller då stadsinnevånare och borgare var samma begrepp, och böra sålunda förändras med de förändrade förhållandena. Detta är eljest något som våra s. k. bevarande (konservativa) politiker gemenligen glömma. De glömI ma, att den institution de söka bevara såsom så förträfflig, aldrig skulle blifvit på sin tid antagen, om förhållandena varit desamma som de sedermera blifvit. Den rätta konservatismen lärer väl således vara, att låta institutionerna utveckla sig i enlighet med den öfriga samhällsutvecklingen, som lyckligtvis icke kan hämmas. Om en representation är rättvis, som åt ett visst stånd förbehåller företrädesrättigheter, som äro betingade af detta stånds öfverlägsenhet i makt och bildning, blir den orättvis, så snart denna öfverlägsenhet upphört och måste med densamma upphöra. Att söka ändock konservera en sådan representation, är alls icke att stå på historisk grund — såsom de konservative påstå sig göra — utan fastmer på en ganska ohistorisk, på samma gång man dermed söker bevara en orättvisa, hvilket aldrig kan vara hvarken samhällsnyttigt eller politiskt klokt. Öfverste Hazelii utnämning till chef för topografiska korpsen, bör ej förundra, då öfversten väl tjenat för sina sporrar. Huruvida han äfven dädanefter kommer att hafva sin hand med i Svenska Tidningen, skall väl framtiden snart visa. Att söka genomdrifva — med får tillfälle att ådagalägga sin skicklighet i befästningskonsten. Skickligheten att försvara svaga positioner lära icke ens motståndarne bestrida öfverste H.; han borde kanske ock derföre utnämnas till kommenFör prof. Böttigers utnämning till ordinaström, genom att hänvisa honom till den nya estetiska profession, hvartill anslag blifvit hos ständerna begärda. Huruvida denna begäran bifalles, ligger dock ännu inom det ovissa. Emellertid veta vi ej huru regeringen skulle hafva kunnat afgöra det svåra ärendet nå