Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1856, sida 1

Vucatan är r ett af Europeer obebodt land. Det är rikt på campeschträd, 2quinoctial-ekar och cokosträd, samt bebos af menniskoä Den väldsamma strömmen, i förening med stormen, förde fartyget emot denna landsträcka, som var så illa omtalad i den geografiska handboken. Enligt matrosens råd, befallte kaptenen, att man skulle minska seglen; men i trots at detta föranstaltande förde fartyget ännu segel nog, för att göra situationen farlig. Landet var nära, så vidt man kan så benämna en ofantlig upptorning af kolsvarta klippor, hvilka, likt ett magnetblock, tycktes draga det stackars fartyget till sig, för att krossa det som en glasklocka. — Alle man på däck! kommenderade kaptenen genom roparen. Fartygets besättning och passagerarne hade icke behöft denna befallning, ty de stodo redan på däcket och betraktade med förtviflad blick de hotande klippor, på hvilka de skulle stranda. Matroserne arbetade för att fartyget skulle stöta så lindrigt som möjligt, det berodde framför allt på att kringsegla en granitudde, hvarpå otaliga fartyg strandat sedan Columbi tid, och hvarpå oändligt flera skola stranda ännu, såvida ej ett engelskt kompani förenar sig om att begrafva dessa klippor ett tjog famnar under vattenytan. Grefven af Elbonza sag på sin sondotter såsom cn man, den der uttömt alla sina böner och föreställningar och nu blott med en vredgad blick stirrar på den, som indragit honom i en sådan olycka. (Forts.)