Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1856, sida 1

träffllige guvernören! Gud vare lof! vi äro räddade! det var i yttersta stund! Han räckte sin sonhustru handen. men hon gjorde icke ens min af att fatta den. Har Hans Excellens, frågade Lilia, icke utfäst något ytterligare vilkor? — Jo, det är en sak, som jag glömt, nådig fru, sade oficern; här är ett papper, som ni torde hafva godheten underteckna. — Det är mycket riktigt, sade svärfadern; vi skrifva uvder på ögonblicket. — Förlåt, sade Lilia, jag skrifver icke under, utan att först läsa det, vill ni vara god och låta mig se, hvad det innebåller? — Här är det. Lilia mottog papperet, genomläste det hastigt, log föraktigt och kastade det i hafvet. — På detta sätt underskrifver jag sådane förpligtelser, sade hon. Var god och gif guvernören det:a till svar. — Detta fruntimmer är besatt af f—n sjelf! utropade svärfadern. — Jag beklagar, att jag icke varit lyckligare, sade officern. Jag skulle gerna velat rädda ert lif, men det är ni sjelf, som icke vill tillåta det. Med dessa ord vände sig officern till kaptenen och sade: — Gör loss förtöjningen och gå till segels. Derpå nedgick han i sin båt och lemnade svärfadern i den största förtviflan vid sidan af Lilia, som bibehöll det fullkomligaste lugn och själsstyrka. Fartyget sökte rum sjö, för att undvika den fara, som hotade det ifrån de omgifvande skären. Orkanen rasade allt fruktansvärdare, och det såg ut, som om himlen skulle falla ned, och fartyget uppslukas af en vattenhvirfvel. Matroserne kastade sig fram