Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1856, sida 1

— En otrohet! vid alla helgon, jag har aldrig hört ett löjligare uttryck. Är det verkligen ert allvar, min kära dotter? — Ja, mitt rena allvar, bästa svärfar. — Hvad för slag! Ni tror verkligen, att ni, genom att gifta er med guvernören tre år efter er mans död, begår en otrohet? — Ja, en otrohet efter döden. — Det är bra! vet ni hvad, Lilia, den uppfinningen är verkligen inte så dum! Ni blir väl inte ond, om jag inte kan låta bli att skratta? — Skratta ni fritt. — Ja, och ännu om tjugu år skall jag skratta deråt. — Om tjugu år skall ni ännu få höra detsamma. — En otrohet efter döden! — Bäste svärfar, jag har en föreställning om enkoståndet, som ni icke delar. — Och som ingen i hela verlden delar. — Är det då min skuld, att hela verlden bedrager sig? — Ja, det är riktigt! hela verlden bedrager sig, utom ni! — Kära svärfar, vill ni tala förnuft ett enda ögonblick? — Med nöje; jag tycker att vi pratat galenskaper länge nog. — Känner ni grafvens hemligheter? — Kallar ni det att tala förnuft? — Ja visst. Svara mig blott. — Nej för tusan, jag känner icke grafvens hemligheter, och ni känner dem lika litet som jag. — Det vet jag, kära svärfar, och det är just det, som gör mig så osäker om, hvad jag är min aflidne man skyldig. Vet väl jag, om icke min man i osynlig måtto ständigt följer mina steg? Vet jag,