Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1856, sida 1

om de dödes själar verkligen lemna denna verlden, . sedan de uppgifvit sista sueken? Vet jag, om de, Ssom älskat oss, icke fortfara att älska oss, så länge vi lefva, och om deras ögon, som vi tro vara utslocknade, icke oaflåtligen vaka öfver våra hemligaste handlingar? — Nå, än sedan, Lilia? — An sedan, frågar ni? gissar ni då inte resten? vill ni förleda mig att säga en dumhet? lvilken dumhet, Lilia? Gå på! jag går in på, att er man, oaktadt han är död, älskar er beständigt, och att han följer er steg för steg ... — Detta går ni in på, och ändå vill ni, att jag skall förorsaka den stackars aflidne en sådan skymf ... Ack, min bäste svärlar, låt mig inte säga mer; jag har redan sagt nog, och känner, att jag rodnar af blygsel. — Lilia, ni är förryckt! — Det må så vara, men jag behåller likväl mina egna idter om enkoständet — och reser. — Ar det ert sista ord, Lilia? I detta ögonblick inträdde den heliga Hermandads handtlangare i slottet, för att föra familjen Elbonza, hvilken var misstänkt för högförräderi emot guvernören i Havana och konungens af Spanien representant, ner till stranden. — Det är skändligt förtal! utropade svärfadern; kungen har ingen trognare tjenare än vi äro. Den hemliga domstolens tjenare hade order att icke höra på någonting, hvilket är mycket beqvämt för att hindra hvarje förklaring. (Forts.)