På den föreslagna banksyllningen mellan södra bergen och Riddarholmen skulle göras tvenne med rörjiga broar försedda öppningar för intagande af sartyg i den hamn, som bildas innanför denna bank. Kostnaden för detta företag, om hvars utförbarhet öfverste Erieson gjort sig förvissad, har af honom blifvit på följande sätt approximativt beräknad: för sprängning utmed södra bergen sr ee Irdr rmt 270, 000. fyllning och banans sormerande framför Skinnarvikens byggnader och sabriker, jemte expropriations-kostnaden. 195000. grusoch stenfyllning för bankens bildande mellan södra bergen och Riddarholmen, 81,000 kub.-famar.. 6596000. tvenne rörliga broar genom denna bank . so so so sv OO 126,000. banans formerande utmed Riddarholmen. .. 117,500. en brobyggnad med 3 spann af 100 fot hvardera öfver södra grenen af Norrström . 110.000. en dito öfver den norra, äfven med 3 spann af 100 fot hvarderreea. 770000. fyllning vid Riddarholmen samt öfver Strömsborg . fo 2 60,000. fyllningar i Clara sjö . . ?---153,000. kajbyggnad framför fyllningarne .. . 1863.000. husbyggnaders rifning.. 290.000. tjenstemän, byggnader, instrumentalier och diverse utgifteeerr... 1 394.500. Summa rdr rmt 3, 000,000. Ehuru detta belopp visserligen vore ganska betydligt har öfverste Erieson likväl, enär detsamma endast motsvarar hvad som erfordras för anläggande af 3 mils jernväg på svårare terrain. och intraderna på en sådan jernvägslängd anses komma att utgöra ungefär mellan 60 å 70,000 rdr årligen, hvaremot minskningen i transportkostnader för de trafikerande genom inrättandet af en gemensam, fördelaktigt belägen bangård, sammanlagd med besparingen för årliga underhållet och administrationen af en bangård på Södermalm, torde, efter uppgjord låg beräkniog, kunna uppskattas till ett årligt belopp af närmare 300,000 rdr rmt, oberäknad kostnaden för den södra bangårdens byggande, ansett äfven i ekonomiskt hänseende skäl förekomma att på förenämnda sätt söka åstadkomma förening i Stockholm af de begge stambanorna, hvarigenom hvarje mil jernväg, som utlägges på ena sidan om Stockholm, äfven utgör en förlängning af jernbanan å den andra sidan, till stor vinst för trafiken. Beträffande särskildt anskaffandet af den för jernvägsbyggnaderna behöfliga arbetsstyrka, har ötverste Ericson yttrat följande, på hittills vunnen erfarenhet i ämnet grundade åsigter, nemligen: att ehuru det ej kunde nekas, att de å flera orter inom landet företagna vidlyftiga jernvägsarbeten bidragit till förhöjning i dagsverkspriset, torde dock den öfverallt tilltagande industrien och spekulationsandan långt mer än jernvägarne hafva vållat denna stegring och efterfrågan å arbetsfolk; — att detta bäst bevisades derigenom, att af 3 a 4,000 arbetare, som detta år varit använda vid vestra stambanan, hafva, med undantag af ctt obetydligt antal från Bohus län, de öfrige nästan allesammans utgått från Elfsborgs och Skaraborgs län, hvadan andra provinser icke genom arbetet å nämnde bana lidit någon särdeles minskning i dervarande arbefarepersonal: — att dagspenningens belopp i Danmark och Norge, dit många gvenska arbetare aftågat, äfven inverkat på priset i deras hembygder; — att de egentliga jernvägsarbetarne, neml. de som uteslutande egna sig ät dessa företag. ännu äro jemförelsevis få, måhända blott 2 a 300, hvaremot de öfrige fortfara att tillhöra den jordbrukande klassen och hafva andra hem än vid arbetsstationerna; — att utmed jernvägslinien ganska få skattskrifvas, i följd hvaraf och så länge detta förhållande kan fortfara, Sverige bör undgå att erhålla en befolkning, som är utan något egentligt hem, eller jernvägsarbetare, som sakna bröd och tak öfver hufvudet, om jernvägsarbetet upphör; — att de vid statens jernvägar sysselsatte arbetare, med få undantag, återvända till sina hem med en besparad penning för sig och de sina, samt efter få år, då jernvägsbyggnaden i deras ort blifvit fullbordad, åter tillhöra sina hembygder samt åt dem kunna egna sina krafter och gagna genom konstfärdigdighet, den arbetsvana och den ordning, som de vid samma byggnader inhemtat; — att kärleken till eget jordstycke och egen boning är hos mängden af svenska arbetare så stark, att äfven den bästa förtjenst vid allmänna arbeten icke kan förmå någon att i längden qvarstanna, hvadan det ej torde vara att befara, att genom här företagna vidsträckta arbeten skola, såsom i andra länder, bildas proletärer, som sedermera öfversvämma riket; — att imellertid armåens kraftiga understöd måste anlitas, om svenska jernvägarne skola i den nu ifrågasatta, vidsträckta skala byggas, men att dervid likväl torde tillses, att icke så stor del af armten begagnas, att den private arbetaren derigenom utestänges och beröfvas utvägen att förljena nigot utöfver hvad för dagens behof åtgår; att det således syntes lämpligast, att så stort antal arbetare, som begär sysselsättning och underkastar sig de vid arbetet föreskrifna vilkor, antages, men att hvad derutöfver erfordras fylles genom arbetskommendering: — att en mils jernvägsbyggnad på vanlig lokal bör kunna utföras med en arbetskommendering af 800 man under en arbetstid af 6 månader, neml. Maj till och med Okt., samt ett inskränktare antal private arbetare under återstoden af året till förrättandet af sprängnings-, stenanskaffningsm. fl. dylika arbeten, i följd hvaraf, om 12 mils jernväg skulle byggas på ett år, under den blidare årstiden fordrades en arbetsstyrka af 9,600 man, af hvilken 5,000 private arbetare med säkerhet kunde påräknas, då således, till fyllnad i antalet, 4.600 å 5.000 soldater blefve behöflige. Här afsluta vi framställningen rörande den Kongl. Jernvägs-propositionen. Det återstode ännu att meddela Jernvägs-kommitteens betänkande i ämnet, men då denna handling ma nakla vidlvuftir tvingar naa UHNtrommat att