Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1856, sida 1

och de elfenbenshvita magnolia-blommorna nedsväfvade sakta, likt en tropisk snö, i den paradisiska dalen. Den unga och vackra Lilia inandades denna vällukt med en kreolskas hela hänförelse, och i sin oskuld trodde hon sig redan lefvande förflyttad till paradiset. Hennes unge man sade till henne: — O, min älskade! jag har hört berättas, att en af mina förfäder en gång inskeppade sig ifrån Spanien, för att eröfra guldlandet; han landsteg i San Yago, vann vid Ottumba en seger öfver åttatio tusen Mexicaner och intog staden i spetsen för sex hundra Spaniorer och ett tusen man hjelptrupper från Alcala; aldrig har någon man inlagt större ära, eller höljt sig med flera lagrar . . . och likväl, min tillbedda Lilia, om man i detta ögonblick tillbjöde mig hans ära, skulle jag svara: Hvad bryr jag mig om denna tomma ära! Hvad frågar jag efter att eröfra en verld! Låt mig inandas samma luft som min Lilia, låt mig älska det, som hon älskar, och lät mig glömma allt, hvad verlden för öfrigt innesluter, undantagande Lilia och hennes skönhet! När man till dessa ord fogar kärlekens obeskrifliga betoning och det kastilianska språkets melodiska accenter, kan man förstå med hvilken hänryckning grefvens af Elbonza unga maka Iyssnade till dem. I detta ögonblick fick Lilia ett af dessa infall, hvilka blott kunna födas af en sydländsk inbillningskraft. — Denna herrliga dag, sade hon, skall försvinna som den aldravanligaste, och med alla våra sträfvanden skola vi icke kunna hindra den ifrån att nedsjunka i det förflutnas mörka djup; men jag skall af denna dag bevara hvad som kan bevaras, — ett