Tänk på Försonarns ord, när hjertat blöder, Vid jämmerns åsyn, på din lefnadsstig: Dat goda, som J fjorden edra bröder, Det hafven J, på Domens dag, gjort mig. Vi äro stoftets barn, som gå i skolen, Der nya prof oss ständigt förestå. Vi äro bubblor, hvilka spegla solen, Men brista, om oss Gud vill andas på. Den sanna ödamjukheten är vår Som adlar själen och ger öfvervigt. Fördragsamheten är vår hufvudlära Och hjelpsamheten är vår hufvudpligt. Framåt den stora menskofloden hastar Till Tidens mynning — Evighetens haf. Hvem vet hur Odet tärningarna kastar, Förrn det är slut med spelet — vid vår graf? I dag en annans välfärd svämmas öfver Af lidande och hopplöst bryderi. En annan gång du räddning sjelf behöfver Och då är godt att återgäldad bli. Gör som när dagen bakom bergens toppar Sitt öga sluter, och det qvalmigt var! ... Då räknar ieke daggen sina droppar, Men vederqvicker hvad försmäktat har. Din gifmilahet har ej lagt bort sin vana, Densamma är hon som hon varit förr. Du följer hjertats känslor dit de mana, Och ingen klappar fåfängt på din dörr. I hamnen ligga dina drakar trygga Och välstånd blomstrar omkring dina torg. På djerfva framtidsplaner får du bygga I ro, du afundsvärda Göteborg! Du kan, du vill, ty du har öppet sinne . För allting stort och nyttigt i vårt land, Och länge skall välsignelsernas minne Med ditt förvaras — efter Eksjö brand.