Vi meddela här nedan den vid Konserten zistl. Lördag till förmån för de brandskadade Ekesjö, af hr G. Dahlqvist deklamerade Prologen, som är författad af en känd och värderad litteratör härstädes: Följ med mig bort, dit sången gerna far, Till Smålands bygd, den fattiga, men rika På äfventyr och stora namn tillika Från fordomtima intill nutids dar. Här tändes mången gnista, som ur härden I bondens stuga fritt för vinden dref Och, scn hon töcknen genombrutit, blef Ett ljus, som kastat strålar öfver verlden. Naturen, sträf som Nordens kämpasinne, Förmildras plötsligt af ett landskap, der Sig marken jemnar småningom och är I ramen utaf granskog fattad inne. Åt alla sidor hvilket perspektiv! Än vattendrag, dem källan återbördar, Än sädesfält, som bära flitens skördar, Och främst en liten stad med rörligt lif. Här hvila vi med teckningen en stund, Men när ånyo vi till penseln taga, Är staden br: ind och nejden synes klaga; Ett sorgflor skymmer öfver taflans grund. Det var en natt, för icke längesedan, En vinternatt ... Det led mot morgon redan. På hvalfvet brunno himlens stjernljus stora, Och snabba strömoln såg man sig förlora I lätta skiftningar. En dimma gömde Den lilla staden, der han låg och drömde. Allt var så tyst; det enda ljud, som spordes. Var, när af blåsten någon utflygt gjordes. Vid stranden böljan under isen frös, Då — höres skri, ett rysligt: Elden lös! Och knappast voro menniskorna klädda Och knappast hunno de sig sjelfva rädda. Från hus till hus sig hastigt spridde flamman Och lika hastigt störtade de samman — På torg och gator svallade der vågor, Fj utaf vatten, men af eld och lågor, Och morgonsolen stiger upp och skiner På mången lyckas graf — på rykande ruiner! Hvad allt du kan af menskokärlek göra, — En skyndsam hjelp fördubblar gifven skärf — Så gör, att nöden ej må längre störa Den jemna arbetsflitens trägna värf!