t Nyheter. SPANIEN. Det omtalades för någon tid sedan, att oenighet var rådande emellan titulärkungens syskon och hofvet. Denna oenighet är långt ifrån bilagd, utan tilltager snarare i förbittring. Kungens far gifte sig i andra giftet med en beryktad skådespelerska af underordnad rang — ett steg som medförde hans förvisning ur hufvudstaden. Don Fransisco hade således icke blott gifvit sina döttrar en ovärdig styfmor, utan han tillegnade sig äfven orättvist den förmögenhet, som deras mor Carlotta efterlemnat åt dem. Äfven kungen har gjort sina syskon orätt vid delningen af ett neapolitanskt arf. De förfördelade togo sin tillflykt till landets lagar; en duglig jurist åtog sig deras sak, och det var utan allt tvifvel att de skulle fått rätt, då hela knuten blef sönderhuggen derigenom, att de kärande parterna förvistes från Madrid. Kungen öfvertalade drottningen och ODonnell till denna väldsbragd. Infantinnan Josefas man, grefve Gorovski, till födseln en polack, blef tillochmed förd öfver gränsen. KAUKASIEN. Rörande sakernas ställning i Kaukasien innehålla polska tidningarne underrättelser, hvilka, härrörande från polska officerare vid rysk-kaukasiska armeen, betydligt afvika från de öfver Konstantinopel komna notiserna, men bära en viss prägel af sannolikhet. Sedan längre tid, heter det i de polska underrättelserna, var blott östra delen af Kaukasus skådeplatsen för kampen emellan Ryssarne och de fria bergsfolken; men sedan Ryssarne 1854 till Schamyl återstält hans son, slöt denne höfding med Ryssarne ett fördrag, tillfölje af hvilket vapenbullret förstummades. Egentliga anledningen till detta fredliga tillstånd är att söka deri, att Ryssarne under sista kriget med vestmakterna icke företogo något anfall på bergsfolken, men dessa folk väl äro okufvelige, så länge de försvara sig i siua skogar och berg, deremot fullkomligt ur stånd att föra ett anfallskrig emot Ryssarne på Grusiens slätter. Men knappt hade den sista krigstrumpeten på Krim förstummats, än en ny kamp begynte i Kaukasus. Denna gången uppblossade den icke i öster under den tappre Schamyl, utan på vestra sluttningen af berget vid Svarta Hafvet, i närheten af Anapa, uti det egentliga Tscherkessien Det har i en viss grad lyckats bergsboernas anförare, Sefer Pascha, att någorlunda förena och sammanhålla de särskilta spridda Tscherkessiska stammarne. Denne Sefer Pascha är en afkomling af ett gammalt kankasiskt furstehus, hvilken lemnade sitt hemland, sedan detta delvis underkufvats af Ryssarne, och trädde i turkisk krigstjenst. Men under sista kriget vände han med Portens vetskap och samtycke tillbaka till sitt fädernesland, tog Anapas ruiner i besittning och ville åter uppbygga denna fästning för Tscherkesserna. I detta förehafvande störde honom dock de franska ingeniörerna, hvilka hade befallning att spränga ruinerna i luften. Under Omer Paschas fälttåg i Mingrelien, bemödade sig Sefer att förmå Tscherkesserna, Abehaserna och de andra bergsfolken att resa sig. Hans afsigt misslyckades och han tillförde Omer blott en liten ryttaretrupp af odisciplinerade Abehaser, som voro den turkiska fältherren mora till last än till nytta. Det krig, som Turkarne förde emot Ryssarne vid j foten af Kaukasus, uppväckte dock slutligen Teherkesserna och Abchaserna ur deras slummer, så att Sefer slutligen förmådde förena lera stammar. Sålunda erhöll han icke obeydliga stridskrafter, med hvilka han besatte några af de halfförstörda, öfvergifna fästena rid kusten, hvilka han efter pariserfreden icke iterlemnade åt Ryssarne. Han lefvererade Jiiniin. 5