Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1856, sida 1

satte en smaklig anrättning och lemnade åter rummet. Sedan Trina stillat sin hunger, satte sig gubben bredvid henne och sade: — Berätta nu, hvarifrån du är, och hvarför du är stadd på vandring i sällskap med en blind soldat. Lefva edra föräldrar, och hvar bo de? Trina började nu med enkel och naturlig vältalighet skildra sitt lifs vigtigare tilldragelser. Hon talade om de begge lerhyddorna, om sina och Johans föräldrar och anförvandter, om Jottdragningen och Johans skiljsmässa från de sina. Men då hon berättade, huru svårt hon haft för att träffa sin blinde vän i Venloo, huru glad hon blef, då officern tillät den blinde att åtfölja henne, huru hon drömt om en engel, som botat Johans ögon, och hvad de talat med hvarandra under sin långa vandring, då bemägtigade sig en djup rörelse den gamles hjerta och han kände tårar af medlidande i sina ögon. Trina hade ingenting dolt, utan med enkel uppriktighet berättat allt hvad hon lofvat Johan, och hvad hon ville göra, för att mildra hans sorgliga öde; hon förteg ej heller Johans ord och hvad denne lofvat göra, om han genom Guds godhet återfinge sin syn. Den rörande berättelsen fortfor länge, ehuru gubben blott med några enkla frågor afbrutit densamma. Sedan flickan slutat med varma tacksamhetsutgjutelser, väntade hon under tystnad ett svar; men hennes åhörare satt med blicken fästad på golfvet, fördjupad i sina tankar. J OM KR