Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1856, sida 1

Plotsligt uppeaf nan ett lätt r. rop. steg upp och gick med händerna sträckta framför sig mot Trina, som darrande af feberaktigt hopp såg honom nalkas. Hon ville skynda i hans armar, men betjenten höll henne tillbaka. Den blinde stannade, trefvade med den ena handen framför sig och sade: — Trina, Trina, jag är icke blind. Denna gång bedrager jag mig icke. O, jag får återse min mor, morfar och Paul ... Jag ser, att du har din röde duk. Trina omfamnade Johan och framstammade osammanhängande ord, som snarare liknade suckar, än glädjeljud. Men den gamle doktorn förde Johan åter till länstolen och knöt den gröna bindeln för hans ögon. — Du sade, att du såg din väninna bära en röd duk. Detta synes mig omöjligt. Misstog du dig icke? — Jag såg nu blott gråa skuggor; men då jag började blifva blind, märkte jag, att det röda syntes mörkare än de andra färgerna. Det är derigenom jag vet, att duken är röd. — Jag trodde det, sade läkaren; — nu gäller det att gå försigtigt till väga. Han vände sig till betjenten och fortfor: — Karel, för kamraten till köket och låt honom äta något kött och bröd . . . half ration, icke mer! Derefter leder du honom till det lilla kabinettet och hjelper honom till sängs: han behöfver hvila. Säg äfven till pigan, att hon ger denhär flickan mat. Såsnart betjenten och Johan lemnat rummet, föll Trina till den gamle herrns fötter, omfamnade hans knän och välsignade hans godhet, men denne upplyfte henne och förde henne med vänliga och tröstande ord till bordet. Pigan visade sig nu, fram