Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1856, sida 1

och två glas. I förbigäende hviskade han till Trina: — Det är vin, som kan uppväcka de döda. Du skall snart få se. Trina förstod ej hvad han menade härmed, men betraktade uppmärksamt doktorn, som till ynglingens mun förde ett glas med en röd genomskinlig vätska. — Drick i små drag, min vän, sade han; — detta skall göra er mycket godt. — Min Gud, hvad är det? utbrast den blinde, sedan han smakat några droppar; — det värmer så underbart invärtes. Tack, tack! ... jag är hungrig ... — Redan, kamrat? sade gubben. — vi skola gå sakta till väga. Nu vill jag först förbinda din fot och derefter se på dina ögon . . . Stig fram, min flicka! Jag bade nästan glömt dig. Sätt dig på den stolen! Och du, Karel, kan ge henne ett glas vin. Under det betjenten samtalade med Trina och upphöjde det spanska vinets sköna egenskaper tili skyarne, hade doktorn förbundit den unge mannens fot. Derefter tvättade han dennes ögon med en viss vätska och smorde dem med ett hvitt pomadlikt ämme. Sedan detta skett, gick han till fönstren, nedrullade gardinerna, för att minska dagern i rummet, och sade derefter till soldaten: — Oppna ögonen, min vän, och försök, om du ej kan urskilja något! Johan öppnade ögonen, men iakttog en stunds tystnad. Gubben frågade, hvad han erfor. Hans slocknade ögon tycktes söka något.