blifvit hitförd ifrån Lawrence. CUrernör Robinson, guvernör Robinson? Hvem har lärt dig att kalla den fördömde negertjufven guvernör? Säg det en gång till, och jag skall skjuta hjernan ur dig, såsom en abolitionistförrädare; han är doktor Robinson, hvarken mer celler mindre, och det skall inte dröja länge förr in han inte en gång är det. Det är hög tid att vi blifva af med det rackarepacket abolitionisterne. Utanför det hotell, der guvernören blef förhörd, stod en mängd menniskor, bland hvilka jag allmänt höråe sådana uttryck, som: Låt oss få fatt på honom, vi skat, f--n anamma, ge honom nog. Det är bäst han skyndar sig att läsa sitt Fader vår. Jag vill vara en hund, om han inte förre qvällen dinglar i ett rep : Han skulle hafva en kula för pannan, om jag finge råda 0. 8. v. Full af vämjelse öfver sådana ut op, hvilka voro blandade med de fasansfullaste eder, gick jag in i hotellets samlingsrum och satte mig, för att anställa betraktelser. I hörnet af rummen lågo, i stället för kappsäckar och koffertar, räfflor och dubbelbössor, dolkar och påkar, så tunga, som det kan falla en Vestamerikanare in att bära dem. Uppassaren och alla kommande och gående talade blott om striden. På disken lågo tidningar, hvilkas artiklar hade öfverskriften: Rriy på knif! Allt häntydde på krig och blodsutgjutelse. Då jag setat en stund, inträdde en man, hvars utseende förrådde en Sydländning. Langa mig ett par af de hundra pistoler, jag skallade hit, kapten! sade han med släpande röst. Derefter riktade han sin matta blick på mig och öfriga närvarande, och då han möjligen trodde, att vi önskade en förklaring, fortfor han långsamt: Jag har just haft krängel med en fördömd Freesoiler. ) Jag burde icke lagt från mig mina vapen. IIan kom med sin förbannade abolitionism, men jag stack handen i min ficka, såsom om jag haft pistolerna på mig, och han tog till benen. Talaren stack nu pistolerna i fickan och fortfor liksom för sig sjelf: Nu hoppas jag kunna tillstoppa munnen på dem. Komma de nu med något resonnemang, så är jag färdig. Det 12 timmars uppträde, som jag här skildrat — från midnatten den 23 Maj till middagen den 24 — upprepades utan afbrott under min vistelse i Leawenworth. Allteftersom det led mot natten, bar den oupphörliga whiskydrickningen sina frukter. Vistoler lossades af vårdslöshet, vid hvarje gathörn stodo folkhopar, i hotellerna talad s om de bedrifter, man följande dagen skulle utföra, de otaliga spelbusen voro öfverfulla af besökande. På gatorna lågo kort hopvis: i en stad, der husens inredning visade brist på de första vilkoren för ett civiliseradt lif, fanns öfverflöd af sådan lyx som spelbord, hvilka påminte om Homburg och Baden-Baden. Vid nästan hvarje steg mötte man skändliga och våldsamma uppträden af alla slag. I dem, som jag bevittnade, voro slafverimännen utan undantag de förolämpande. Fristatsmännen syntes nedslagna, dels till följd af motståndarnes djerfhet, dels emedan förbundsregeringen godkände de sednares bedrifter. Jag kan blott lemna vittnesbörd om de händelser, som i denna kritiska tid mötte mig sjelf. Jag framlägger berättolsen derom såsom ett ringa, men sorgligt bidrag till denna högst tragiska kamps historia. AA22 —