än jag fäste min uppmärksamhet vid en storskrytare, en af de aktningsvärdaste köpmän i Western, hette det, men som oupphörligt fylde sig med rompunsch, genever och andra starka drycker. Denne aktningsvärde köpman stod inne i kajutan omgifven af en hop andra, til! hvilka jag slöt mig. En pistolkolf framstack ur hans sidoficka; i handen svängde han en pistol, den han sade oss vara laddad. Under allahanda hotande åtbörder och en störtsjö af eder, uppvaktade han med följande tal, som var stäldt till oss alla: Jag har föresatt mig att göra af med en eller annan innan jag slutar, skall jag säga er; det är f-n ta mig sannt. Jag skall lära dem folkskick de der helfvetos negertjufvarne. Det skulle roa mig att veta, om det finns någon satans fristatsman här ombord. Jag är man för att skicka ett stycko bly i hans varghufvud. Derpå började han noga mönstra oss alla. Jag tror att jag är man för att putsa tuppkammen på hvem, som har lust. Knysta bara, och ni ska få se att jag är karl för min hatt. Det skulle vara roligt nog att se den freesoiler, som vågar öppna sin mun, ja, det skulle jag det. Jag skall skaffa honom fri skjuts till helfvete, innan han får en suck för sig, ja, det skall jag. Kom hit och få dig litet frukost, ropade en af åhörarne. Men han var icke så lätt att afbryta. Frukost! Är det nu tid att tänka på frukost? Verksamhet är min sak inte att äta. Jag har föresatt mig att göra af med en och annan förrän jag slutar. Jag har kommit för att strida för mitt lands frihet och rensa jorden från dessa Yankee-krukor. Jag skulle vilja veta hvad de ha här att göra: det finnes ingen enda af dem, som förstår att slåss — Är här någon, som vågar vidröra den der hunden, hä? (Dervid pekade han på en stor hund, som tycktes vara af samma slag som dess herre). ir här någon, som vågar vidröra den der hunden? Honom skall jag göra af med i ett nu. Sålunda fortfor den tappre patrioten ungefär en half timme med variationer öfver samma thema, och sökte på alla möjliga sätt åstadkomma gräl. Jag stannade icke längre i närheten af denne vestlige köpman än som nödigt var, för att icke väcka hans misstanke. Vid min sida stod en ung man, som några år bott i Kansas-territoriet och drifvit handel med Indianerne. Vi hade rest tillsammans fyra eller fem dagar uppför Missouri och blifvit nägot förtrolige med hvarandra. Ilan var en fullkomlig Vestman och af det bättre slaget; han hade i hög grad de goda egenskaper, hvilka äro egendomliga för hans klass, och få af de dåliga. Då vi snart skulle skiljas, frågade han mig från hvilken del af unionen jag var. Jag svarade med dämpad röst, på det att den väpnade patrioten ej skulle höra mig, att han misstagit sig, att jag tillhörde det gamla landet och var ifrån London. Verklizen? sade min vän, indiankrämaren, vjag trodde ni var ifrån norden. Er drägt och ert utseende likna icke vår, Vestmännens. D.et kan väl hända, svarade jag. Flere personer här ombord hafva talat om er och kommit öfverens om, att ni är en nordbo. Jag gaf honom en vink om, att jag just icke vore angelägen om att väcka uppmärksamhet ombord, och sneglade på vär granne, som oupphörligt hotade att skjuta hjernan ur skallen på den förste nordbo, som öppnade sin mun. Min vän förstod min mening och hviskade till mig: Jag känner folket här, lyd mitt råd och var försigtig. Låt ingen veta, att ni är Engelsman. Blir det bekant, så är ert lif ej mycket värdt. Så är folket nu sinnadt, och alltsammans för den fördömda slaffrågans skull. Att vara Engelsman är icke en bit bättre än att vara Yankee. Och ni vet väl hvilken lag vi nu fått här: en Yankee är elt oskick, och alla oskick skola afskaffas. Så säga de allesammans. Derför akta er och glöm icke hvad jag har sagt. Jag tackade honom för hans varning och sade honom, att jag redan förut beslutat att vara försigtig. Han sade, att han sjelf icke trodde, att Sydmännen hade någon rättighet att bete sig, såsom de gjorde i Kansas, men då han var en Vestman och i många år varit väl känd i trakten, kunde han gå hvart han behagade, i synnerhet då han icke hade något att skaffa med abolitionista-fanatikerne. Om de rörde honom, visste enhvar hvad de kunde vänta sig. Och då jag betraktade hans stolta kämpe-figur, hans senfulla armar och den fasta blicken i hans ögon, hvilka så lång tid varit vana att följa hans räslelkulas lopp, tyckte jag mig också kunna märka hvad följden skulle blifva, om man bröte fred med denne man från vestern. Men han hade gifvit mig ett vänskapligt råd, och det gladde mig att i denne präriernes son hafva funnit en vän. Omkring klockan 9 kommo vi till staden Leavenworth. Man skulle le vid en skildring af denna stad at blockhus och träskjul. De fleste af passagerarne, deribland äfven jag, gingo i land. Vi emottogos af en stor folksUUi.. — D —— 2—