Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1856, sida 1

med detsamma. Värmen har kanske inflammerat dina ögon. Haf tålamod, tills vi komma hem; då skola vi sälja en half tunna råg och skicka efter doktorn i Wyneghem. Han skall nog läka dig, ty han har gjort många underverk med menniskor, som varit nära döden. Och tänk blott, Johan! i morgon skola vi åter vara hos din mor och morfar och lille Paul, och jag skall föra dig till alla dina vänner i byn, så att de kunna helsa dig välkommen hem ... När du hvilat nog, skall nog värken upphöra i dina ögon, och du kommer att se igen ... Men hvad är detta? Jag ser blod på din strumpa! O, min Gud! ... Och du, som ingenting nämnt derom! Trina skyndade sig att afdraga skon och strumpan, och började aftorka blodet, för att undersöka såret. Hon ämnade just säga, att detta endast var obetydligt, då hon vid en blick på Johans ansigte började darra som ett asplöf och ångestfull utbrast: — Johan, min vän, huru mår du? Du är så blek. Johan svarade med slocknad röst: — Ah .. jag vet icke ... mitt hjerta vill stanna ... jag tror, att jag dör ... Hans lemmar skakades, hufvudet sjönk kraftlöst till marken. Förfärad utbrast Trina, i det hon försökte uppresa honom i sittande ställning: — Johan, Johan! 0, Gud! Han dör! Vatten, vatten! Hjelp, hjelp! Ion såg sig omkring med förvirrade blickar och skyndade upp, för att söka vatten. Häcken, som omgaf trädgården, var på ett ställe öppen och lemnade utsigten öppen till ett vackert landthus. Såsnart Trina upptäckte detta, uppgaf