Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1856, sida 1

Den Konskriberade. Skildring från Flandern af HCnri Conscience. (Forts. fr. föreg. N.r.) — Ack, min vän, trösta dig och betänk, att vi i morgon skola vara hemma! Från Venloo och hit är det minst tjugo licues; nu hafva vi blott tre korta lienes qvar, och sedan äro vi åter i vår by. Om vi begifva oss på väg tidigt på morgonen, så blir det endast en liten spatsertur ... Vi hafva så många skäl att vara belåtna, Johan; ty det var ju ändå en stor lycka, att jag kunde få dig lös från sjukhuset och hem till dina föräldrar. För öfrigt skall jag nog sörja för, att du ej får stora bekymmer i din lefnad . . . Men hvarför säger du icke ett ord, Johan? Johan drog ett djupt andedrag och svarade: — Mina ögon svida . . . Mitt hjerta slår så besynnerligt . . . Lemna mig i ro! Några ögonblick förflöto, utan att Trina bröt tystnaden; Hon började tro, att det snarare var sorg än trötthet, som öfverväldigat hennes vän. I sitt ädelmod försökte hon kufva sin egen nedslagenhet och sade i så glad och tröstande ton som möjligt: — Johan, du är ju viss om att du såg mig, sedan jag första gången hade tvättat dina ögon? Det kommer mig att tro, att ditt venstra öga icke är alldeles förloradt, fastän du för tillfället icke kan se