Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1856, sida 1

rande, förbindande, skärande och sågande! vid Vittoria hade vi att göra, major! Jag var nedstänkt af blod från topp till tå, och ni också, major! — Iljertats slag ökas . . . han äterkommer snart till medvetande. Betjenten upplyfte med ett finger den sjukes ögonlock och sade: — Han är blind! Det är den gamla soldatplågan. Men se på venstra ögat, major! Det sor i. ut att vara alldeles förloradt; eller hvad si Trina uppgaf ett glädjeskri. Ilon såg en lätt rodnad färga den unge soldatens bleka kinder . hon såg honom göra en rörelse, som bebådade det återvändande medvetandet. Den blinde hade snart återkommit till besinning. Ian trefvade på de personers kläder, hvilka sina omsorger omgäfvo honom, och sade iingsligt: — Ilvar är jag? IIvad har händt? Derefter utsträckte han armarne och sade mu d klagande röst: — Trina, hvar är du? Flickan fattade hans händer och ropade glad!: — O, tacka Gud, Johan, att du neddignade här. Det var en stor lycka. Du är i goda menniskors vård, och de säga, att ditt venstra a icke är alldeles törloradt. — Ilvikka J ären, så välsigne er Gud för ert medlidande! — Kamrat, sade den gamle betjenten, afbrytande Johans t ägelse, — försök at stiga upp! Vi skola stödja dig. Ilat godt mod; saken är snart bjelpt. (Forls.)