duetten ur Ärstiderna: hr Stenhammar sjöng med stort bifall de båda Lindbladska romanserna; den vackra, af hr Dahlqvist med värma och kraft upplästa prologen (hvilken vi, med förf:s tillåtelse, med första vilja meddela) gjorde en djup och gripande effekt; hrr Czapek och Meissner spelade hvardera ett vackert solonummer; våra omtyckta sångamatörer utförde med vanlig god sammanhållning Pilgrimskören ur I Lombardiå 3:ne Bellmanssånger och till slut Cronhamns humoristiska sång Hjertetjufven, i hvilken hr Stenhammar öfvertagit tenorsolot; orkestern gaf med ypperlig ensemble ouvertyrerna till lIlvita frun och Skatan. Programmet var således, såsom man finner, både värdefullt och omvexlande.