all UTUBREe 11 NIUDIL Bnu11V UMLI) HIIIIIT BIL BIDAU omrädet, derom råder intet tvifvel. Sättet berättas dock olika. Enligt några skola franska och ryska ministrarne riktat noter till Porten, enligt andra blott muntliga frägor och föreställningar. Det märkligaste är att Frankrike och Ryssland i denna fråga gått hand i hand med hvarandra. Portens svar har, såsom man redan känner, varit undvikannde. Den skall hafva förklarat, att det gälde en europeisk fråga, som den icke kunde afgöra, utan hvars lösning berodde af alla de makter, som undertecknat pariserireden. Turkiska kabinettet vill icke uttala sig till förmån för någon af makterna, utan läta dem afgöra saken sins emellan bäst de gitta. Denna hällning är icke värdig en oberoende stat, men föreskrifves Turkiet af dess svaghet. Man torde erinra sig den under förre storviziren Ali Pascha utfärdade firmanen rörande Donaufurstendömenas nationalförsamlingar, dessas sammansättning och rättigheter. Dessa sistnämnda voro så njuggt utmätta, som möjligt. Den vigtiga motionsrätten var församlingarne beröfvad, och det var dem enkannerligen fördjudet, att ens yttra en önskan i unionsfrågan. Fär man tro ett franskt blad, skulle nu den nya turkiska ministeren hafva beslutat att lomna berörde församlingar mera frihet samt den rättigheten att inför pariserkongressen framställa alla furstendömenas önskningar och behof. Underrättelser från Teheran af d. 23 Oktober vederlägga ryktet om Herats intagande, och visa tillika huru detta rykte uppkommit. En liten trupp persiska soldater hade, genom hemligt förständ med några af invånarne, kommit i besittning af ett bland tornen, hvarifrån de fördrefvos efter en blodig kamp. Detta är en gammal känd affär. Ännu senare underrättelser från Persien förmäla, att en son till Dost Mohamed, Kandahars beherrskare, inryckt i Herat med förstärkningar, och att till följe deraf persiska belägringshären nödgats intaga en defensiv ställning. Dess chef skulle hafva rapporterat till Teheran att han numera ingenting kunde uträtta, så framt icke antalet af hans trupper tredubblades. Dessa underrättelser tarfva bekräftelse. Innan vi lemna det orientaliska kapitlet, får det nämnas, att en förveckling uppstått emellan China och England, den der kan ha vidtutseende följder. Chinesiska mandariner hade anhållit eft engelskt fartyg och låtit afrätta dess besättning. Anledningen obekant. Engelska konsuln hade fordrat förklaring, men ej erhållit något svar. Tvenne örlogsångare med imposanta stridskrafter hade då afsändts från Hongkong till Whampoa. Neufrhatelerfrdyan kommer, enligt all sannolikhet, att erhålla den i Morning Post antydda lösningen, att fångarne efter erhållen dom benådas, hvarpå stormakterna mikla en förlikning emellan Schweiz och Preussen, hvars konung afsäger sig sina anspråk på Neufchatel. Enligt Neue Preussiske Zeit. har Preussen återkallat sin gesandt i Schweiz, hr v. Sydow, och underhandlar icke mera med förbundsrådet. Preussen vänder sig nu till stormakterna. Dansk-tyska stridigheterna anses hafva förlorat mycket af sitt betänkliga utseende. Det tros, att om danska kabinettet, såsom det visar sig vara sinnadt, ger efter i domänfrågan och afstår från försäljningen af domänerna i de tyska hertigdömena, missnöjet derstädes skulle minskas och utsigter öppnas till stridigheternas utjemnande. I pariserbladet Patrie finner man på det bestämdaste vederlagdt det ryktet, att konungen af Danmark skulle vara betänkt på en tronafsägelse. Det ser ut som om denna vederlaggning härrörde från någon officiel källa. Rörande sicilianska oroligheterna saknas ännu säkra och tillförlitliga underrättelser. Enligt den sista till Paris ankomna underrätteisen, hade resningen utbrutit i Cesalu, en stad med 9000 invånare på norra kusten af Sicilien. Assemblee Nationale (legitimistisk) var den första tidning som hade någon notis om denna insurrektion. ben 2 bekräftade de halsossiciella bladen Pays och Constitutionel dess utbrott. Detta hade, enligt deras notiser, ägt rum den 22 Nov. liktidigt på flera orter af ön. I Palermo hade embetsmännen förjagats. I spetsen för rörelsen stodo medlemmar af 1848 års parlament. Regeringen i Neapel hade afsändt trupper till Sicilien. Talrika arresteringar hade ägt rum. Man känner — tillägges det — ännu icke till omfånget och betydelsen af denna rörelse. Ännu d. 4 dennes hade icke franska Monitören innehållit ett enda ord derom. I Paris tycktes man tro, det rörelsen snart skulle qväfvas, enär fonderna bibehållit sin stigande tendens, hvilket de icke