Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1856, sida 1

Bakom den plats, der soldaten och hans ledsagerska hade satt sig ned, bildade bokhäcken en berså, öppen åt trädgården. I denna berså satt en herre och läste. Att döma af utseendet, hade han hunnit en hög ålder, ty haus ansigte var mycket skrynkligt och de få håren, som likt en krona omgåfvo hans hjessa, voro snöhvita. Hans rock knäppt upp till hakan, hvilket i förening med ett rödt ordensband på hans bröst gaf honom utseende af en gammal afskedad officer. Då han bakom sig hörde något ovanligt buller, vände han sig om och varseblef en soldat och en ung bondflicka med ränsel på ryggen. Denna syn öfverraskade honom i början; men han förklarade den så, att det var en syster, som ledsagade sin bror hem till fädernehärder, och att hon af ömhet för honom för en stund befriat hans skuldror från deras börda. Han beundrade likväl det enkla och naturliga bevis på tillgifvenhet, och ett leende af tillfredsställelse spelade på hans mun, under det han fortfor att betrakta den lilla gruppen. Emellertid hade Trina satt sig bredvid Johan och sade: — Hvad du är tyst och ledsen, Johan! Det är väl ingenting annat än trötthet, som plågar dig. Den skall nog försvinna, medan vi sitta här. Då hon ej erhöll något svar, fortfor hon med leende röst: