Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1856, sida 1

Trina var icke mindre trött, men hon fortfor att gå, utan att säga ett ord eller ens betrakta soldaten. Den stackars flickan vågade icke tala; hennes hjerta hade ingen tröst att gifva: den förföriskt skö na villan var försvunnen, hoppet om lycka var brutet, framtiden hade nyss så leende målat sig för henne, och just derför var verkligheten så bitter, så nedtryckande, att hon, i trots af sitt mod, kände sig nära att duka under. Och hvad skulle hon väl säga sin vän, för att rycka honom ur hans förtviflan? Skulle hon förställa sig och tala mot sin egen öfvertygelse? Hon kunde det icke. Det skulle varit att med en bitter ironi plåga på en gång sitt eget och Johans hjerta. Det var detta, som förorsakade, att hon vandrade så tyst, att hennes steg voro så tunga, hennes tankar så sorgliga. Efter en halftimmes djup tystnad sade soldaten hastigt, i det han drog ett djupt andedrag: — Stanna, Trina! Jag förmår icke mera. — Icke jag heller, svarade Trina, utan att vända sig om. — Vi skola hvila oss litet och sedan stanna öfver natten i byn derborta. — Ack, låtom oss icke gå längre! sade den blinde med bönfallande röst. — Vi äro nära en trädgård . . . Låtom oss blott gå tjugo steg till, Johan. Der är en vacker bokhäck, i hvars skugga vi kunna sätta oss. — Men fort då, för Guds skull! Trina fattade Johans hand och ledde honom till bokhäcken, der hon lät honom sätta sig ned. Ynglingen sjönk tungt ned på gräsmattan och lutade hufvudet mot sitt bröst.