11tA411 JO KOUI MLL IIAULUAliliod Ö141 ME) OYT jag anmärka, att i alla böcker och tidningar örekomma en mängd ord ur främmande språk. Detta har ofta stött mig, emedan, då sålana itlandska ord förekomma, rätta, meningen af let lästa gått förlorad. Ofta har Jag frågat nig sjelf, hur det kommer sig att svenska föruttare, som skrifva för svenskt folk, äslas att klada siva tankar i franska eller latin. Är, har jag tänkt, Sverge så fattigt äfven på ord, att man icke har råd att bestå sig med sådana af inhemsk tillverkning, utan skall behöfva låna denna vara af utlänningen? Jag har zod lust, att vid riksdagen yrka, att en förrdning må utkomma, som stadger det ingen, ho det vara må, måtte understå sig att, vid vite af 100 rdr, till allmänhetens förvillande, i svenskt tryck begagna ord ur utländska språk. Nu något om riksdagsärender. Kungen har begärt en -forbäåldt, stor penningesumma till förmån för en af sina söner, som nu är på väg att träda i äktenskap med en tösunge från Tyskland. Det har väckt stort uppseende, ja, förargelse, att kungen bevärt att vi skola bestå busiättningskostnaden när någon af hans söner vilja sätta bo, helst då vi så väl behöfva våra estyfrartill andra och nödigare ändamål. Och för resten: hvem bjelpte oss att sätta bo, när vi skulle gifta oss, om icke vår Far, i förening med Svärfadren? Hade icke de haft något att bjelpa oss med, så nade vi fått hjelpa oss sjolfve, och om vi icke det kunnat, så hade vi helt simpelt väntat att zifta oss till dess vi kommit på bättre fötter. Kungar böra afven uti ifrågavarande fall föregå sina undersäter med goda exempel. Eller hvad tycker du, bror Lars? På Riddarhuset — der en väldig skara stora och förnäma herrar samlas, och der det talas storståtliga ord, ord som icke alltid klinga ljufligt i bondöron — på eler rättare i detta hus, har en prestman, vid namn Tham, väckt förslag om, att vissa små -guceliga skrifter icke skulle få lof att siljas eller utlemnas innan presterskapet granskat dessa skrifters innehåll. För min del såg jag i början intet ondt i ett sådant förslag och dess antagande; men sedan jag närmare öfvertänkt saken och derom samtalat med upplyste min, insåg jag klarligen, att Thams syftcmål med sitt förslag var, att föröka piesterskapets makt och vilde öfver oss arma stackare. Jag har konmit till tydlig insigt deraf, att presterna icke gorna se, att vi hafva några egna tankar i andeliga ting. Tvertom se de helst, att vi blindt tro på allt hvad de lära oss — om också detta ibland är rent af rosenrasande. Jo, jo, du! jag har fått ögonen öppna, äfven härutinnan, under den tid, Jag varit här! Icke alla prester likna vår Kyrkoherde, må du tro! Han är en fridens, ja tillochmed en frihetens man. Men de äro få, som likna honom häruti. Det är dig bekant, att jag hyser den största vördnad för religionen och bemödar mig att förstå och efterfolja dess sanningar så mycket i min förmåga står; du vet, att jag anser den menniska, som föraktar eller visar sig sig likgiltig för kristendomens bud och löften, och ej söker att i sin vandel följa mästarens exempel i kärlek till Gud och nästan, — vara en usel och föraktlig varelse, cgande icke stort större värde än djuret: — men du känner likaledes, att jag aldrig kunnat för!ika mig med vissa personers pockande fordran, att alla menniskor skola bekänna siy till on och smma troslära, hvilket bekännande, såvida det skall gå af hjiörtat, är en ren omöjlighet, just emedan det är omöjligt att alla kunna tänka precis lika i religionssaker. Men: tänka se, det ir just det som de fleste af våra prester ej vilja tilllåta oss; och deri ligger åtminstone hälften ut allt det onda som hinder och sker på jorden Ty om menniskorna tänkte på kristligt sätt och ej blott tanklöst upprepade hvad andra sagt och lärt, så skulle Cj så mycken råhet, okunnigbet och ofördragsaml-tet — ej så många fordomar, icke vå mycken vidskepelse och orimlighet frodas ibland oss. I detta som i alla andra fall, då naturens lagar öfverträdas, följer ovilkorligen straff, och det är eu naturens lag, att menniskan skull tänka både öfver det hon ser och icke ser, :y dertill har hon fått förnuftet. Tham sade sig med sitt förslag till omförmuälta bokgranskning endast åsyfta att förhindra spridandet af villomeningar bland det oupplysta folket, emedan det ofta lärer inträffa, att gudeliga skrifter innehålla satser, som äro stridande mot Lutherska läran. Men, hvem tror du skall pröfva, om en lära eller lärosats är sann eller falsk? Jo, den personen sjelf, för hvilken läran förkunnas! Således: om jag får en gudelig bok i handen — icke skall jag springa till presten eller presten komma till mig för att undersöka om boken innehåller villomeningar! Sådant tillhör mig sjelf att pröfva, och nödtorftig förmåga dertill bar både jag och du och alla, endast vi använda det medel, Gud dertill TS Ls AA mm 1T ov J 1