fnsänd.) Huru Svenska å esande behandlas i Damnark. Att tvenne vänner utan bitterhet kunna fästa uppmirksamheten på hvarandras fel och derigenom ömsesidigt bidraga till hvarandras förbättring är en af vänskapens stora fördelar. Danska Dagbladet har gjort oss den tjensten att påpeka vissa förmenta eller verkliga missförhållanden hos oss, genom hvilka utländske resande och trafiken i allmänhet utsättas för krångel och prejerier. Insändaren af dessa rader vill af erkänsla härför, omtala, huru han oeh många med honom såsom resande blifvit behandlade i Danmark. Ins. hade i tidningarne läst uppmaningar till resande att taga vägen öfver Korsöer till Kicl såsom fördelaktigare än att med ångfartyg gå direkte till Liibeck. Ilan följde denna uppmaning. Då han på hemvägen ankommit från Korsöer till Köpenhamn, begaf han sig genast ombord på ett norskt ängfartyg, som inom en halftimma skulle afgå till Göteborg. Vid ankomsten ombord blef han jemte fjorton andra passagerare tillsagd att skynda i land, för att få sitt pass påtecknadt vid Toldboden. Detta var ett nödvändigt vilkor, för att få medfölja ångfartyget; ingen tid var således att förlora. Ankomne till Toldboden inträdde de resande i ett embetsrum, hvars snuskighet påminde om de sämsta hållstugor på svenska landsbygden. De begge tjenstemän, som dvaldes derinne, kunde icke heller prisas som mönster af snygghet. De resande framställde i höfliga ordalag sitt ärende, men erhöllo i snäsig ton det svar, att de skulle vända sig till politiet, om de ville få sina pass påtecknade — Men, mina herrar, tog nu Ins. till orda, — det ångfartyg, som vi skola medfölja, går straxt; vi hafva fått anvisning att vända oss till herrarne, och tiden tillåter oss icke att bege oss till politiet. — Det angår oss ieke, blef svaret. Efter ytterligare parlamentering, hvarunder Toldbodstjenstemännen ådagalade sin färdighet i att behandla främlingar med ohöflighet, beqvämde sig dock slutligen en af de sluskige herrarne att påteckna passen, hvilket verkställdes, under det den andre öppnade ett väggskåp och uppfriskade sina dufna lifsandar med en sup. Nu frågas med skäl: om det var dessa tjenstemäns skyldighet att påteckna passen, hvarföre gjorde det icke genast? Och om det ej var deras pligt, hvarför ej i alla hänscenden bemöta höflighet med höflighet? Sedan de resande lyckligt kommit ombord, måste de der bevittna ett annat obehagligt uppträde. En bland passagerarne, en Norrman, hade bortskurit den plombering, hvarmed man i Kiel försett hans kappsäck; han ansåg sig utan menliga följder kunna göra det, då han, ombord på ett norskt fartyg, befann sig på norsk grund enligt hans eget utryck. Men en dansk tullbetjent var af annan äsigt och ville sans fagon fråntaga Norrmannen hans kappsäck, hvarvid en träta uppstod, obehaglig att höra, men slutande dermed, att Norrmannen fick behålla sin egendom. Se här ännu ett annat reseminne från Köpenhamn, meddeladt af en vän till Insändaren: Han hade under sin vistelse i Köpenhamn bott i privat logis. Då han infinner sig i politiet, för att erhålla påteckning på sitt pass, svaras, att det ej kan ske, förrän han lemnat skriftlig borgen för de skulder, han möjligen gjort i Köpenhamn. Lyckligtvis var den resande en välkänd köpman, bosatt här i Göteborg, och det blef honom temligen lätt att före ångfartygets afgång hinna anskaffa den äskade borgen, Men om den resande varit en person utan bekantskaper på stället? För hvilka obehagligheter måste han då ej blifvit blottställd! Få torde de resande vara, som ej ha minnen at samma art från sin vistelse i Danmark. Må man akta sig derför att se grandet i brodrens öga, men icke bjälken i sitt eget! M——