Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1856, sida 1

— Sätt dig och låt mig tvätta dina ögon. Annars skulle du stänka ned dina kläder. Soldaten lydde och satte sig på marken med ryggen vänd mot solen. Trina tog den gröna bindeln från hans ögon och började tvätta dem med det kyliga vattnet. Då Johan synbarligen kände sig uppfriskad häraf, tvättade hon äfven hans panna och ansigte, tilldess han mildt tillbakastötte hennes hand och sade: — Nog nu, Trina. Flickan aflägsnade sig några steg, för att hemta den gröna bindeln, då den blinde plötsligt uppgaf ett högt rop och, darrande i alla lemmar, sträckte sina armar mot Trina. — Min Gud, huru är det med dig, Johan, utbrast denna och skyndade fram till honom. Men han stötte henne mildt tillbaka och sade hastigt: — Trina, Trina, gå tillbaka till samma plats, der du stod! Längre bort! O, min vän! Ofverraskad af tonen i hans röst och den glädje, som strålade i hans ansigte, uppfyllde hon den blindes begäran. Johan öppnade sina slocknade ögon och lyfte händerna mot himmelen. — Trinal... O, Gud!... Jag har sett dig. Mitt venstra öga är icke alldeles blindt. Trina var utom sig. Med vacklande steg närmade hon sig sin barndomsvän och ropade: — Nej, nei, Johan, det är icke sannt. Du kommer mig att dö af glädje... Solljuset har bedragit dig, stackars vän. — Jag såg dig, ropade soldaten utom sig af glädje, — jag såg dig som en skugga i mörkret! Mitt venstra öga är icke blindt, säger jag dig. Kära Trina, der har du din dröm tillbaka! Trina föll på knä och tackade Gud; soldaten, som