vernRnsäIIILUL av IVYIHIIAIIO ÖÅ11 HYMEN samhällslifvets förädling medelst ett naturligare och ändamålsenligare uppfostringssystem, hafva länge, men beklagligen utan synnerlig framgång, predikat mot det nu rådande systemet såsom befordrande andlig och fysisk missbildning och verkande diametralt mot all uppfostrans sanna mål: individens lycka samt stägtets och statens välfärd. Hvem vågar också påstå, att den uppfostran, som de bättre lottade klassernas qvinliga ungdom erhåller, är beräknad på att bilda den till sunda menniskor, goda mödrar och medborgarinnor? Hvem kan förneka, att dess art är sådan, att den riktar den unga qvinnans själ på idel småsaker, på samma gång som den misshandlar och ofta förderfvar hennes kropp? Men ehuru detta af många är kändt och erkändt, är det likväl svårt att komma ur de gamla hjulspåren. Man ropar: det är lättare att rifva ned än bygga upp — hvaruti man visserligen har rätt — och vill icke rätta felen i den gamla byggnaden, förrän de, som påpekat dem, också uppfört en alldeles ny. Detta är ett beqvämt sätt att komma ifrån saken; mindre beqvämt vore det att hvar i sin stad med allvar och efter bästa förmåga gripa verket an. Att de, som kraftigast kämpat för förbättringar i detta hänseende, äfven lemnat goda anvisningar, huru man härvid bör gå tillväga, skall enhvar finna, som vill göra sig förtrolig med ämnet. Man har för öfrigt i naturen och det sunda förnuftet de bäste rådgifvarne. Lättare än den intellektuella vore den fysiska uppfostran att reformera, och H.-T. anger, att mycket redan derigenom vore vunnet. Det är sannt, att man härvid skall stöta på många fördomar; men dessa blifva inga oöfvervinnerliga hinder, så mycket mer som tidehvarfvets anda redan kommit dem att vackla, deruti understödd af ett sig alltmer utvecklande skönhetssinne, för hvilket artificielt förvridna kroppsformer förekomma vidriga, och den såsom intressant hitintill så omhuldade qvinliga nervsvagheten är en beklaglig sjuklighet, som gör patienten mindre lämplig för det äkta ståndets åligganden. Om de sköna konsterna ej medförde annan nytta, än att utrota en onaturlig smak och utbilda en förädladt naturlig, så är detta ensamt tillräckligt att förorda och understödja dem inom hvarje samhälle. Beklagligtvis är klemigheten hos det täcka könet numera icke så myc: ket en modesak, som en följd af dess fysiska uppfostran. H. T. vill till allmänt bebjertande anföra, hvad herr Santesson härom yttrar: Om äfven qvinnan af naturen ej är ämnad till manlig kraft och uthållighet, så kan hennes vackra kroppsbyggnad dock ej vara bestämd till att endast sysselsätta sig med granna småsaker, utan äfven hon måste sträfva att uppnå herravälde öfver sin kropp. Antages gymnastik vara nyttig för gossar, så torde man kunna säga att den är nödig för flickor, emedan gossar åtminstone någon tid på dagen under språng och lek få tillfälle att andas i fria luften, men fliekor, tillfölje af falska åsigter om det passande, helt och hållet utestängas härifrån och nära nog uppväxa endast i kammarluft. Man hör ofta mödrar i häftiga ord utsara emot sina döttrar derföre, att de ej gå raka i ryggen, menande att detta kommer sig endast at sjelfsvåld; men de besinna icke, att det trägna stillasittandet i lutande ställning just gjort omöjligt för barnet att efterkomma den välmenta befallningen; ty de muskler, hvilka skola upprätthålla ryggen, äro genom bristande öfning så förslappade, att de icke mera kunna hindra kroppen att sammanfalla. Är barnet friskt, så går det nog rakt i ryggen utan modrens tillsägelse, men i motsatt fall är en sådan uppmaning lika orimlig, som att befalla en halt att gå ordentligt eller en sned att icke luta åt endera sidan. Att somliga vilda folkslag med maschiner småningom sammantrycka sina barns hufvuden, att andra tvinga barnens fötter i små jernskor, att åter andra genomstinga näsan och sätta fjädrar deri, m. m., allt för att efter deras sinne gifva kroppsdelarne en vacker form är allmänt bekant. Detta förfaringssätt förefaller oss ömkligt, ehuru äfven vi stympa och förlöjliga oss. Så, t. ex. genomborra våra qvinnor sina öron och sätta ringar deri. I deras klädsel demnas de för kölden ömtåligaste kroppsdelarne obetäckta, men det farligaste af hela beklädnaden är dock snörlifvet. En qvinna af bildad klass, som, enligt rådande ton, ej får umbära snörlif, betages genom detta fängsel en god del af rörelseförmågan, så att hon ej ens förmår att höja armen öfver axellinien och än mindre att böja sig åt någondera sidan, och måste hela sitt lif slafva i denna moderna boja. Det är ej ovanligt att se flickor, som äro vanda att hårdt snöras, förlora några tum af sin längd, om de tillfälligtvis aflagt snörlif och planchette, ty de falla ihop oeh förmå ej mera utan planchettens tillhjelp att hålla sig upprätta. Med häpnad har författaren varit vittne då mödrar, hvilka ansett kammarpigans kraft för ringa att snöra deras döttrar, låtit använda manlig styrka för att gifva det unga qvinnolifvet denna smala form, som tyvärr tyckes blifva ett perpetuelt mod. — Om händelsen någon gång skulle föra den tviflande i närheten af det rum, der unga qvinnor klädas till bal, skall måhända mer än ett qvidande utrop, framtvingadt af den smärtande snörapparaten, missljudande tränga till hans öra. 1 sfare. som varit i tillfälle att skåda avinnohöf