Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1856, sida 1

— Tyst! Du har fått tala så mycket, att det nu är min tur att säga något. Om jag olyckligtvis hade blifvit blind, skulle du då förskjutit mig, Johan? Om jag i en sådan belägenhet fortfarit att älska dig, skulle du då velat gifva mig döden genom att skänka ditt hjerta åt en annan flicka? Svara! -Jag vågar icke. — Du måste, Johan! — Ack, Trina, jag skulle gjort hvad du nu gör . Och likväl får det icke ske, min goda väninna. Hvad skulle folket säga om mig? — Det bry vi oss icke om, sade Trina beslutsamt, — Här är min hand, Johan. Gud är vittne till vår förening, tills den en gång välsignas af presten. Johan betäckte ansigtet med begge sina händer, och hans hufvud sjönk mot Trinas bröst. Han fann ej ord för sina känslor, men Trina ropade lifligt: — Hvad folket skall säga! Den som ej gör något ondt, behöfver ej blygas för folkets prat. Och när jag går med dig till kyrkan, för att vid altaret säga ja, skall iag utan fruktan upplyfta mitt hufvud, iy Gud vet hvad som är godt och ondt... Låt mig blott sköta saken; jag skall visa hvad man kan, då styrka hvarken saknas i hjortat eller armarne. Vi skola ingenting sakna, Johan. Trina skall arbeta och älska dig och glädja dig, tilldess döden åtskiljer oss. Vi skola såsom förr lefva lyckligt och trafligt med våra föräldrar, morfar och lille Paul. Blir icke det bra? Johan var djupt skakad; han framstammade några ord, som ville vägra det förföriska offret, men Trina inföll i befallande ton: — Johan, vi få icke sitta här längre; det lider mot skymningen, och jag är rädd, att det blir alldeles mörkt, innan vi komma till den gård, der jag