Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1856, sida 1

för syra dygn sedan hvilade öfver natten. Stig upp och låt oss muntert gå vidare. Jag vill icke höra ett enda ord mer om denna sak: hvad som är sagdt, är sagdt. Låt oss tala om annat! Hon fäste ränseln på ryggen, räckte Johan käppen, och begge fortsatte nu, tigande, men lyckliga, sin vandring. VI. Vid morgongryningen den följande dagen började åter Trina sin vandring med ränseln på ryggen och den blinde soldaten bakom sig. Gräsmattan, som sträckte sig längs vägen, och ljonghedens brodd glänste i morgonsolens strålar, såsom de varit öfversådda med oräkneliga diamanter, och granarnes barr glimmade af daggperlor. I öster färgades himlaranden med guld och purpur; på afständ rullade nattens dimmor hän öfver skogstopparne och upplöste sig i den rena luften. Fäåglarne hade vaknat, och dras sång uppfyllde luften med ett regn af glada drillar; det flitiga biet, den brokiga fjärilen och tusende andra insekter flögo kring blommornas honungsfyllda kalkar; allt log denna sköna morgon och helsade ljusets återfödelse. rina kände sin själ harmoniera med det friska och glada i den omgifvande naturen. Tid efter annan sjöng hon någon munter visa eller gaf sin glädje luft i sammanhangslösa ord, som ej hade någon annan mening än att tolka hennes naturfriska känslor. Men den blinde soldaten var länge tyst.