AAAAAAA — —— AA — (Insändt.) Skogsjunsfrens afsked. ) Ack väna drottning Svea — i flera tusen år Jag bott i dina dunkelgröna salar. Förlåt min djupa saknad — ty sörjande jag går Att skiljas ifrån kära berg och dalar, Der jag vid Strömkarlns toner Så mången, mången qväll Har dansat långt på natten, så frisk och glad och säll Med alferna vid bäckens mörka alar. Der bodde Balder äfven i sagans fordna dar — Jag minnes väl de afundsvärda stunder, Då tro och hopp och kärlek och allt hvad skönt som var, Sin boning hade slagit upp derunder — Men seen har kärlek kallnat För mö och fosterland, Och Sverges starka söner, med jernet uti hand Förhärja dina mångbesjungna lunder. Ty allt skall blifva glitter sein stål ej höfves mer Och inga bråtar uti dina skogar, Du fienden ej känner — som guld den mot dig ler, Men röfvar kornet bort af dina logar. Och ved till torftig brasa Och tak åt barnen små Skall fattas snart för mången, o, må du mig förstå! Måhända en gång träd — till dina plogar. Här finns så många fjellar, der säd ej växer på, Och rödan sandmo, långa, vida hedar. Låt dina gossar börja de skogsfrön i dem så; Som män de skola finna tak och redar — Och glad skall jungfrun flytta Till älskad Nord igen, Hon trifs så väl här uppe bland Sverges stolte män, Då blott man dina gröna salar fredar. fosterland.