Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1856, sida 1

tror, att den gode Guden låter mina blinda ögon se dig sådan du en gång skall blifva, då du får din belöning i himmelen. — Ack, Johan, tala icke så! inföll Trina. — Jag begär blott en belöning, och den är, att du ej mer skall vara ledsen. I går var du mycket gladare än i dag. Den blinde släppte käppen och fattade Trinas hand, för att gå vid hennes sida. — Ja, sade han, — i går var jag lycklig. derför att jag får återvända hem. Men i dag, alltsedan jag hade dender drömmen, har sanningen visat sig för mig. Nn erfar jag en oro i mitt bröst, hvilken jag icke mer vill dölja för dig. Trina, iag bör och får icke mer tänka på din kärlek. — Men hvad har du nu fått i hufvudet, käre Johan? Du gör mig så ledsen, att jag knappt vill taga ett steg mera. Säg mig hvad du har på hjertat! Jag slår vad, att det bara är griller. — Låt oss tala lugnt om saken, fortfor ynglingen. — Du är vacker, frisk och stark, du har ett godt hjerta och kan förrätta alla göromål... bör väl du uppoffra din ungdom för en blind stackare, blott af kärlek och medlidande? Och när våra föräldrar ligga i kyrkogården, skall du då åldras ensam och öfvergifven i verlden endast för min skull? Trina, som blef djupt gripen af den smärta, som låg i Johans röst, började gråta. Den blinde märkte det icke, utan fortfor: — Trina, jag skall på min dödsbädd minnas det ögonblick, då vi togo farväl af hvarandra. Jag förstod väl, hvad dina vackra blå ögon då sade, och det har gjort mig lycklig under alla mina lidanden. Tillochmed då doktorn beströk mina ögon med brännstenen, och smärtan afpressade mig klagoskri, stod du för min själ med samma rodnad på din panna,