Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1856, sida 1

och jag kände, huru din hand darrade i min. O, om Gud blott låtit mig behålla det ena ögat, så att jag kunde förtjenat mitt dagliga bröd, då, Trina, skulle jag bedt dig, att vi för evigt blifvit förenade, och jag skulle uppbjudit alla mina krafter, för att göra dig så lycklig, som du förtjenar; men nu är det omöjligt. — För Guds skull, Johan. ntbrast Trina förtviflad, — hvarför talar du på det sättet? Är det för att plåga mig? Jag förstår dig icke. Hvad skulle väl återstå dig på jorden, om du vill lemna mig? — Sorgen och... döden, svarade ynglingen med sen djup suck. — Döden! utbrast Trina. — Tror du väl, att jag skulle låta dig dö af sorg? Hvad betyder detta? Tale klarare! Jag kan icke uthärda dina ord, som jag icke förstår ... och jag vill icke fortsätta vandringen på detta sätt. Sätt dig på vägkanten, och låt oss stanna der, tilldess deder stygga tankarne gått ur hufvudet på dig! Flickan ledde den blinde till vägkanten, satte sig med honom på den glesa gräsmattan, som sträckte sig längs vägen, och kastade ränseln på marken. — Se så, Johan, säg mig nu en gång för alla, hvad det är för qviller, som plåga dig? — 0. min goda Trina, du förstår mig nog, svarade soldaten. — Du vill försaka din ungdom för mig. Men kan jag begära, att du af rent medlidande skall uppoffra hela ditt lif? Blotta tanken derpå söndersliter mitt hjerta. Om du vill se mig glad och tröstad, så lofva mig, att du för mig endast skall bli en syster, att du skall besöka marknaderna och dansgillena och visa de andre gossarne den vänlighet, som ärbarheten tillåter . . . Trina ssnyftade och svarade under en ström af ar