Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1856, sida 2

återeräfra Mexiko, för hvilket ändamål en här utrustas på Cuba. Dessa eröfringsplaner torde dock icke slå bättre ut, än att Spaniorerna få stryk i Mexiko och till på köpet mista Cuba, denna den vackraste perlan 1 spanska kronan. hlottas ön på trupper, passa säkerligen fribytarne i norra Amerika på tillfället och snappa bort den, hvilket nu för ögonblicket kan ske så mycket mera ogeneradt, som Europa är så upptaget med orientaliska frågan. Senare underrättelser från förenta staterna gifva vid handen, att staten Illinois i sista ögonblicket svikit Fremont och gifvit hans motståndare Buchanan sina 11 röster. Denne senare har alltså blifvit vald med 174 röster, emot 114 som tillfallit Fremont och 8 Fillmore. ENGLAND. Engelska tidningen Examiner meddelar följande närmare upplysningar om den hekante bedragaren Redpath, som begick den kolossala stölden från Great-NortherI jernbanan: i Genom böckernas undersökning komma ständigt nya bedrägerier i dagen, och Redpaths förfalskningar äro af ännu större betydelse, än man från hörjan trodde. Man ser, att jernbane-kompaniet under läng tid betalt räntan på ött kapital af 200.000 pund sterling, hvilkas tillvaro man icke kunnat utspana. Man ser också, att Rent varit medbrottslig, men det är fråga om, huruvida kompaniet kan få ersättning af hans förmögenhet, då han på förhand tagit Ssina mått och steg deremot. Då han för någon tid sedan gifte sig skänkte han nemligen sin hustru sina möbler, sin liftörsäkringspolice och för öfrigt allt hvad han ägde. Man ser också, att Redpath visat ett bedrägligt förhållande i sin ställning såsom di rektör för flera välgörenhetsanstalter. Som man kunde vänta skulle det icke fattas upplysningar af pressen om en man, hvars hela lefnadsSsätt varit så f stående, och under titel: Redpaths antecedentia, läser man i en tidning om honom följande a bitar?: I Redpaths hus lefdes mycket stort och elegant; sutom fem eller sex dvinliga domestiker höll han botjent. kusk, stalldräng och källarmästare, och för tro är sedan köpte han sig en ny egendom. hvarför han betalle emellan 3 och 4000 pund sterling. Han BÅg gerna fremmande hos sig samt gaf lysande och I dyrbara middagar. Han brydde sig aldrig om hvad ålrstiden erbjöd, utan ville för hvad pris som hellst på sitt bord se de rätter han mest tyckte om. Hans hus var präktigt möbleradt och alla menniskor talade om hans ädelmod och frikostighet (med andras pengar). Såsom ytterligare bevis på verdrifvet slösaktiga lefnadssätt kan att han hvarje morgon i sitt hem lät frisera sig utaf kom till Chester Terrace i en Cab, som då vanligtvis stannade utantör porten en timmes tid, under det att Redpaths lockar blefvo ordnade. Först i Augusti eller September sistlidet år köpte sig Rodhath en villa i Weybridge och der uppehöll han sig, då affärer icke fordrade hans närvaro i staden. För denna egendom skall han hafva gifvit 30,000 pund. Redpath sågs icke blott i de Dästa sällskaper i England, utan det hade också lyckats honom att blifva presenterad vid hofvet. Då han ofta vistades i Frankrike, var han nästan lika mycket känd i Paris som i London; han tog in på det elogantaste hotell, der han lefde som en prins och betalade hvarje vecka en räkning på 100 pund, utom hvad hans besök i de modernaste kaffehusen kostade honom, och hvarest han lät servera sig vin till 30 å 40 franes buteljen. Under ett af sina sista besök köpte han af hr Strauss, direktören för kejsarens privata orkester, en vacker elfenbens-modell af Leda och Svanen, hvarför han betalte 800 pund. Till och med samma dag, då han såsom flykting kom till Paris, underhandlade han med Strauss om köp af ett konstverk af utskuret elfenben, hvarför den sistnämnde begärde 30,000 francs. Ryodpafh bjöd 29.000 fr., och då Strauss icke ville inlåta sig härpå, beg han Paris och följande dag var han fånge i England. Hans yttre bar icke pregel af oro eller ångest, och de, hvilka sägo honom, trodde att det skulle varit honom möjligt att ordna affären, utan att det kommit så längt. som nu var fallet. Liksom Robson, var äfven Redpath teatrarnes store gynnare och beskyddare. Hvarje afton kunde man se honom antingen på stora operan eler i IIaymarket, till hvars skådeplats han egde tillträde, och der hans lust att väcka uppseende ofta föranledde honom att utgifva sina eller rättare sina principalers penningar. Så sade han on gång till en at de förnämste skadespelarne: Min gode vän, ni får aldrig någon reectt, och jag har hittilis icke haft tillfälle att visa er huru högt jag värderar er såsom menniska och skådespelare; gör mig derför det nöjet att emottaga detta ringa bevis på min vänsks — och dermed påtvingade han skådespelaren en anvisning på 50 pund. Då örfverkontrollören vid samma teater för några veckor sedan afled och efterlemnade enka med 7 barn, bad man Redpath skaffa ett af dem on plats i St. Annis Focisty asyl; detta lofvade han äfven och satte det genast i verket. Man har för öfrigt också bevis på, att Redpath äfven kunde vi älgörenhet utan skryt, ty man vet, att han beikt sattiga enkor, dem han tröstat bäde med råd och penningeunderstöd. Då offentliga fester firades i stadens åtskilliga milda stiftelser, gaf Leopold Re dpath ofta ur sin egen ficka 50 till 100 pund, för att göra högtidligheten mera storartad, och detta var obekant för de fleste af de närvarande. Vid den första middagsfesten, som ett af des illskaper tillställde för hertigen af Cambridge efter hans återkomst från Krim och hvarvid II. K. II. sjelf var tillstädes — gal Redpath på detta sätt 100 guincer, och det churu förut stod på subskr.listan: Leopold Redpath, Esq., 50 Pd., och mrs Redpath 50 Pd.? Men härmed lät han sig vid detta tillfälle icke nöja; ty under afto2 ? Redpaths öfen anföras, en bland de dyraste frisörerne, hvilken dagligen : de han betänketid. Samma afton lemnade I