Dörren öppnades. Trina steg in, åtfölja af korporal Jakob. IIon blef förskräckt och uppgaf ett halfqväfdat rop då hennes blick fördjupade sig i den mörka salen och mötte de spöklika, stumma skugö gorna, hvilkas anletsdrag doldes af de gröna visiren likasom af masker. Men hennes röst hade nått J0hans öra; trefvande med händerna framför sig nalkades han den plats, der hon stod; hon igenkände honom, skyndade honom till mötes och slog sina armar kring den blindes hals. I början hörde man blott namnen Johan och Trii na upprepade med kärlekens, medlidandets och sor1 gens olika uttryck. Trina grät och lutade sitt huivud mot sin olycklige barudomsväns axel. Men de stördes snart af de andre blinde, som stigit upp från sina platser och slutit en krets omkring dem; några 4 i trefvade med händerna på Trinas kläder, likasom de på detta sätt försökt igenkänna henne. Detta återkallade Trina till sig sjelf. Hon förde Johan till en annan del af rummet och sade förskräckt: — Käre Johan, hvad skall detta betyda? Bed dem, att de låta mig vara i fred; annars vågar jag icke stadna här längre. — Var ieke rädd, Trina, svarade Johan, — de