. bröder, och ni har ju äfven ett bjerta. Lofvar ni mig, herr sergeant, att glömma min olydnad? Så snart sergeanten fann, att hans befallning blef aktad, kände han hela sin vrede försvinna; den unga flickans milda röst och vackra ögon uppmjukade hans sinne och han svarade med verklig godhet: — Nåväl, om inbrottet ej genom någon annan blir bekant, så lofvar jag att tiga och glömma . .. — Ack, hvad ni är god! utbrast Trina; — ni ser ju icke heller elak ut. Nu går jag genast; blott ännu ett farväl. Hon omfamnade ännu en gång den blinde Johan, som tyst emottog afskedskyssen, och sedan hon i hans öra hviskat några kärleksfnlla tröstande ord, gick hon med dröjande steg mot dörren. Här stannade hon och riktade åter en sista blick på sin olycklige vän ... han hade sjunkit på knä oeh hans hufvud hvilade mot bänken, såsom om lifsandarne öfvergifvit honom ... denna syn grep henne så, att hon, darrande af ångest och smärta, ville återvända till honom, men sergeanten stötte henne tillbaka och slog dörren i lås. vå Utmattad af sinnesrörelser, förtviflad och nästan medvetslös gick Trina mellan sergeanten och korporalen nedför trappan. Då hon kommit ned på gården, måste desse stödja henne, ty krafterna voro nära att öfvergifva henne. Hon teg dock, och de tårar, som runno utför hennes kinder, voro de enda vittnesbörden om hennes smärta. Nu sågo vi i en af de dörrar, som förde till, gården, en rikt klädd dame med ett ädelt och. mildt utseende. Hon varseblef den unga flickan och blef nyfiken att lära känna anledningen till denna scen. Allteftersom Trina mellan de begge soldaterna nalkades det i 5, der damen stod, tycktes dennas bliek i rf usigre deltagande.