— För Guds skull, min vän, lät mig stanna här endast en kort halftimma! UHaf medömkan med den stackars blinde: äfven ni kan blifva blind, min herre! Skulle ej ert hjerta förkrossas, om er mor eller syster då blefve utjagad som en hund! Ack, herr officer, haf medömkan med oss, och jag skall välsigna er i hela mitt lif! Sergeantens hårdhet retade Johan och de andre blinde; några af dem understödde flickans bön med ganska eftertryckliga och för sergeanten föga smickrande ord. Ilela salen kom i rörelse, och det såg ut, som om de blinde anställt myteri mot sin hårde förman. Denne, som blef ännu mer uppretad häraf, svor, att han skulle sätta dem allesamman på vatten och bröd, och fattade Trina i armen, för att med väld leda henne ut; men Trina. som förutsåg sitt öde, ryckte sig lös, sprang till Johan och kastade med rop af förtviflan sina armar kring honom. Den nedslagne korporalen, som insåg, att ingenting kunde hindra skiljsmessan, sökte lugna henne. Sergeanten fattade Trina vid axlarne, men hon höll sig med utomordentlig styrka fast vid den blinde Johan oeh trotsade hans ansträngningar. — Korporal! röt nu sergeanten till Jakob, som försagd stannat vid dörren, — hvarför står ni der? Hit! Kasta dender bondflickan på dörren! Jag befaller det, och ve er, om ni icke genast lyder. Fort! Jakob närmade sig Trina och sade: — Kära Trina, det gör mig ondt, men här finnes ingen bjelp. Gå nu; annars kastar man dig nedför trapporna. Sergeanten är tvungen att lyda order, förstår du. Trina släppte nu Johan och upplyfte sitt hufvud med lugn värdighet. — Herr officer, sade hon, — jag skall gå. Förlåt mig och förlåt äfven Jakob! Alla menniskor äro