kan, förrän han utbrast i förbannelser och röt till korporalen: — Ni har vågat insläppa en obekant person oeh dertill en dvinnoperson! Ned med er genast! Jag skall rapportera saken och rekommendera er till fjorton dagars arrest. Får ni behålla era korporalsgaloner, så är det icke mitt fel. Trina vände sig med bedjande ord till den uppretade sergeanten och sade: — Ack, herr otficer, haf medlidande med honom! Jag ensam är skuld till alltsammans: Jag grät, tilldess han släppte mig in. Gör honom intet ondt för det att han visat sig så godbjertad! Sergeanten blef otålig och ville alldeles icke lyssna till Trinas böner. — Hvad betyder dethär? fortfor han. — Jag känner min tjenst och vet, hvad jag har att göra ... Och ni, Micken, marcherar häritrån och det fort! Trina blef öfverraskad af denna oväntade befallning; hon märkte emellertid, att det var allvar, men vägade att framstamma ännu en bön, för att beveka underofficern: — Ack, jag ber er, lät mig blott stanna här en half timme! Jag skall välsigna er... — Så, inga barnsligheter! inföll sergeanten sträft, — ni går genast härifrån! — Men, min gode herre, jag har vandrat till fots genom hela landet, för att få se Johan och trösta honom. Icke vill ni nu jaga bort mig. Jag har knappt haft tid att säga honom några få ord. — Vill ni gå eller ej? skrek sergeanten oeh gjorde en så hotande ätbörd, att Trina blef helt förskräckt. Hon sammanknäppte händerna och sade gråtande: