— — ———— ——5 De se med sngespetsarne och göra så, blott för att få veta, från hvilken trakt du är. — De staekars karlarne! Är det så, förlåter jag dem gerna; men jag tycker ändook icke om det. Lät oss sätta oss på bänken der borta i vrån, Johan! Jag har så mycket att säga dig. Hon förde Johan till den nämnde bänken och satte sig bredvid honom, hällande hans händer i sina. Det hviskande samtal, som nu uppstod emellan dem, måste varit rörande, ty på Trinas ansigte målade sig än glädje, än sorg; begge aftorkade ofta sina tårar. Utan tvifvel göt hon tröstens balsam i den olyckliges hjerta, ty de få ord, man kunde uppfatta, yttrades i en ton af den innerligaste kärlek. Johan hade uppslagit visiret, som dolt hans ansigte, och i detta vexlade uttryeken af ett drömmande hopp och en djup förtviflan, såsom hos en varelse, som ur djupet af smärtans afgrund förnimmer hugsvalande ord, hvilka ett ögonblick invagga honom i en inbillad lycka, utan att han derför kan glömma sin qvalfulla belägenhet. De blinde hade åter närmat sig det samtalande paret och lyssnade, för att kunna uppfatta ett och annat af de hugsvalande orden. Korporalen, som stannat utanför dörren, der han med oroliga steg giek fram och tillbaka, stack allt emellanåt in hufvudet, för att fe, om icke Trina snart var färdig att gå. Men plötsligt hördes steg i trappan; korporalen bleknade... han såg sergeanten framför sig. Utan att våga yttra ett ord lät han denne inträda i de blindes rum och följde honom med sänkt hufvud lik en brottsling, som väntar sin dom. Knappt hade sergeanten varseblifvit den unga flic