Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1856, sida 2

Musik. Herr O. F. stenhammars konsert sistl. Lördag hade utan tvifvel förtjent ett talrikare auditorium, såsom erbjudande åtskilligt af intres. se för konstens vänner. Om ock natur och konst endast i fullkomlig och harmonisk förening, i kärleksfull och broderlig samverkan, bilda den fulländade konstnären, och sålunda göra honom mäktig att under fortsatta sträfvanden uppnå konstens högsta mål, så har dock all god gäfvas Gifvare så rikligen utrustat herr Stenhammar med stora naturgåfvor, att konsten härvidlag blott sparsamt och med den noggrannaste urskiljning och försigtighet torde böra användas. Härmed vilja vi dock ej hafva sagt, att icke den unge sångaren behöfver både solida och trägna studier; vår mening är endast att mana till ett, isynnerhet i vår tid — hvars lösen är färdighet och ännu mera färdighet — ganska behöfligt, moget eftersinnande af hvad, som verkligen hör företagas, och måtta vid dess utförande. Mången herrlig stämma har förlorat sin ursprungligen sköna och poetiska timbre under jägtandet efter skicklighet i oförnuftiga och röstvidriga jonglerier, hvaremot sträfvandet att utbilda sitt musikaliska sinne och att förädla sin smak intagit ett alltför underordnadt rum. — Måtte herr Stenhammar sjelf tillfullo uppfatta sin ovanliga och afundsvärda rösts rika håfvor, och äfven — om han tänker fortgå på konstens slippriga, fasthet fordrande, bana — genom oförtrutna och allvarliga bemödanden att nå allt Större fullkomlighet, visa att han ock förstår att rätt och tacksamt uppskatta desamma. De numror, som af den unge, älskvärdt anspråkslöse Apollo-sonen föredrogos, voro af musikaliskt värde, och gåfvo vackra anledningar till glada förhoppningar. IIans röst — af hufvudstadens tidningar vitsordad sålunda: att den måhända är den vackraste, som blifvit hörd från den kungliga teaterns scen — är en äkta tenor, och har en ovanligt smekande, ungdomsfrisk och matallisk klang samt utmärker sig för öfrigt genom en kärnfull volym och stort omfång. Hans sitt att sjunga är flärdfritt och naturligt. Det vittnar om en god riktning, uti hvilken vi önska att han, trotts modets skiftande vexlingar, under sin kommande konstnärsverksamhet måtte fortgå. Herr Stenhammar hade till konsertens fyllnadsnumror lyckats erhålla godt biträde. Hr Dahlqvist deklamerade Wallins herrliga skaldestycke Dodens Engel med ypperlig nyansering och effekt; våra gerna hörda herrar sångamatörer gåfvo trenne körer, och den skickliga quintett, som härvarande orkester eger tillfredsställelsen att räkna bland sina ledamöter, utförde ouvertyren till op. Johan af Paris. Publiken var animerad, och såväl hr Stenhammar som de biträdande erhöllo lifliga bevis på dess belåtenhet. iii ENT LÄTE SEALS KN TENOR RE FF