Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1856, sida 3

gåästers folk till lika aktsamhet. Ett besök hos furst Danilo (Daniel). (Forts. fr. n:o 278.) Ungefär 6 veckor efter sedan vi lemnat Montenegro och under vårt vistande i den sköna provins, som fordom hette Macedonien. nu Rumelien, erhöll jag kännedom om Pariser-fördraget med dess protokoller och bilagor. I sessionen den 25 Mars hade grefve Buol ledt de fullmäktiges uppmärksamhet på Montenegro. Jag såg nu hvilka illusioner Danilo skapat sig, hvilken ledsam öfverraskning han beredt sig. Då grefve Buol till de ryske fullmäktige riktade den frågan: huru deras regering ämnade ställa sig emot Montenegro, svarade desse att Ryssland icke stode i andra förhållanden till Montenegro, än de, hvilka härsflöto från Montenegros sympatier för Ryssland och af Rysslands välvilliga känslor för bergsboerne. Detta svar ansåg kongressen tillfyllestgörande, och Aali Pascha tillade, att Porten ansåg Montenegro såsom en integrerande del af osmaniska riket, dock med det tillägg, att den icke hade för afsigt att förändra det närvarande tillståndet. Således hade ingen, icke engång Ryssland, åtagit sig den olycklige Danilos sak. Af Pariser-fördraget synes att Montenegro är en intagrerande del af turkiska riket. De Montenegriner, hvilka noga känna sitt lands historia, visste redan förut, att Ryssland, oaktadt det ständigt hetsade dem till krig, vid hvarje fredsslut lemnade dem i sticket. De erinra sig det tvungna återlemnandet af Cattaro, som de eröfrat, samt fördragen 1815, hvarvid det då allsmäktiga Ryssland med ett enda ord skulle kunnat stadfästa deras oafhängighet, utvidga deras område och dymedelst belöna deras tillgifvenhet och uppoffringar sedan Peter den Stores tid. De hafva för närvarande ingen orsak att vara mer belåtne med sin bundsförvandt. Den montenegrinska frågan förblifver återigen olöst. Tror man väl att, sedan de insett huru föga de hafva att bygga på Ryssland och på de andra makternas likgiltighet, deras isolerade tillstånd slutligen skall bestämma dem för att underkasta sig Turkarne? De skola hvarken blifva Turkar eller Österrikare eller Ryssar, de äro Montenegriner och skola förblifva det. Lika så vilda som deras berg, kämpa de för dem med kärlek och tacksamhet. Utan våra stora, höga berg, sade en af dem engång till mig, skulle man aldrig i verlden hafva ens talat om oss. Till denna kärlek sluter sig det ärfda och genom århundraden närda hat, som existerar emellan Turkarne och Montenegrinerne. Redan för 400 år tillbaka ansåg Turken det ögonblick lyckligt, då han dödat en Montenegriner, och likaledes redan för 400 år sedan betraktade Montenegrinern det vapen såsom heligt, hvilket tagit hufvudet af en Turk. Annu för kort tid sedan uttalades vid en simpel Nahiahöfdings sons dop äfven den önskan: Måtte hans hat emot Turkarne bli allt mer och mer oförsonligt! På andra sidan om gränsen, i Albanien, finner man samma förbittring. Då Osman Pascha år 1851 för invånarne i Scutari tillkännagaf den siste Vladikans död, upptände desse glädje-eldar. Det är visserligen en obillig öfverdrift, om man betraktar hvarje innebyggare mellan de svarta bergen såsom en blodtörstig Attila och utan förbehåll tror, då det berättas, att Montenegrinerne vid den eller den expeditionen emot Kuzis skonat hvarken man, qvinna eller barn; men derför är det dock lika så säkert, att det ömsesidiga mördandet icke skall utrotas, och att en försoning är omöjlig emellan dessa båda, till karakter, seder och religion så skiljda och genom längtan att utöfva repressalier oupphörligt uppeggade racer. Men jag misstager mig; Montenegrinerne skola måhända gifva sig ro; det gifves ett medel att lugna dem. Jag skulle vara tokig, sade Danilo nyligen till en förnäm Engelsman, som besökte honom i Cetinje, jag skulle vara tokig, om jag tänkte på en strid mot Turkarne, sedan min oafhängigbet blifvit erkänd.? Skall denna oafhängighet blifva erkänd? Man känner det memorandum, som Danilo riktat till makterna, och i hvilket han gör anspråk på sitt områdes utvidgning, en hamn vid adriatiska hafvet, samt erkännandet af hans suveränitet. Till olycka för honom hafva Frankrike och England under orientaliska kriget och vid pariser-kongressens öppnande förpligtat sig att respektera osmanisk: rikets integritet, och de hafva ingen orsak att statucra ett undantag derifrån till förmån för ett land, hvars sympatier ända till sednaste tiden sästat det vid Ryssland; de kunna icke göra annat än råda till moderation. Porten tycks vara benägen att medgifva furst Danilo en gränsreglering och en landutvidgning åt sjösidan, men blott med det uttryckliga vilkor, att han erkänner dess öfverlänsherreskap, och just detta vilkor är för Danilo det vedervärdigaste; just detta skall förorsaka diplomatien de mesta svårigheterna. Emellertid söker fursten att utomlands förvärfva sig vänner och gifva vestmakterna underpanter på sina sympatier. De svarta bergens furstinna har tillbjudit Fransmännens kejsare en praktfull, af henne sjelf broderad, montenegrinsk kostym, och furstens språklärare har helt nyligen fört dennes båda brorsöner till Paris, för att derstädes studera i College Louis-le-Grand. Emellertid är den ringaste anledning tillräcklig för siendtligheternas förnyande. I Juli månad detta år hafva oroligheterna i Podgoritza och Seutari förnyat de personliga fejderna emellan Montenegrinerne och Turkarne. Derpå kom infallet i distriktet Kutschi och befallningen till Abdi-Pascha att med 10,000 man utrycka från Monastir emot röfvarebanden i Öfra Albanien. En trupp Montenegriner bemäktigade sig fästet Madua, och denna tilldragelse åstadkom en öppen brytning emellan Turkiet och Montenegro. Turkarne medförde från en förpostfäktning den 7 Augusti 22 hufvuden af sallne Montenegriner och uppsatte dem på tinnarne af fästningen Rosapha. Striden var i begrepp att antaga fruktansvärda proportioner, då Frankrikes och Englands konsuler