Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1856, sida 1

tat den: förtrolighet, gom uppkommit mellan Trina och den unge Flandraren. Den tycktes isynnerhet förarga qvartermästaren med de stora mustascherna. Han flyttade sin stol närmare flickan, och innan hon märkte någonting, strök han henne med handen under hakan. Den unge Flandraren knöt näfven och gjorde en hotande åtbörd, men Trina, hvars ansigte purpurfärgades af harm, steg upp och gaf utan vidare krus den oförskämde en duktig örfil. Såsnart qvartermästaren hunnit hemta sig från sin öfverraskning, blef krogrummet skådeplats för en ganska tumultuarisk scen. Han fattade en bägare och ville dermed slå den unga flickan i hufvndet, men Flandraren, som var starkare byggd än han, grep honom om strupen och vred bägaren ur hans hand. De andre soldaterna lade sig nu emellan och åtskiljde kämparno med den förklaring, att knytnäfvarne icke vore passande vapen för soldater; de borde med sabeln afgöra sina tvistigheter. Trina åsåg darrande detta uppträde. Värdinnan skyndade ut, för att kalla polisen till stället. Men i detta ögonblick hördes trumman gå; alla soldater, som ej hade blandat sig i grälet, rusade på dörren; de andre följde snart efter. — Välan, sade den uppretade qvartermästaren till Plandraren, — klockan fem på platsen! Jag askall låta dig smaka kallt stål. — Godt, du storskräflare, jag skall komma, svarade den utmanade Flandraren. — O, hvad jag är olycklig! sade Trina suckande, då hon såg sig ensam med sin beskyddare. — Att du skulle råka så illa ut för min skull! Men det är väl slut nu? — Slut? Nej, visst icke. Jag skall i afton slåss på sabel med dender Jernätaren.