Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1856, sida 1

Uppmuntrad af dessa ord vände sig Trina till gyckelmakaren och sade stolt: — IIerr soldat! Jag ber er vara god att sätta er längre bort Hvad tänker ni väl? Tager ni mig för en dålig flicka? Den tilltalad? utbrast i ett gapskratt; han sköt emellertid stolen tillbaka, men under skämtsamma anmärkningar, som Trina lyckligtvis icke förstod. — Säg mig min vän, hvad ni heter, sade Trina till sin beskyddare; — jag ville gerna veta ert namn. — Frans Caers. — Frans Caers! Nå, det var ett roligt möte! Det ver till er far, vi för fjorton dagar sedan sålde en kalf. Jag har ännu pengarne i min ficka. — Nå, huru mår min far? Bra, vill Jag tro? — Åh, han ser stark ut som en ek . . . Nu minnes jag, att han berättade, det han också har en son, som är soldat ... Men känner ni då icke vår Johan? — Hvilken Johan? — Johan Braems. — Ack, skulle jag ieke känna Johan Braems! Vi äro i samma kompani. Vi voro alltid tillsammans, innan han fiek ondt i ögonen. Trina fattade häftigt soldatens hand och sade: — Jag tackar Gud, att jag gick hit, oeh att jag träffade er. Ni vill väl icke neka att visa mig till Johan? Alla gossarne från vår trakt äro så goda och hjelpsamme. — Jag skall gerna visa er till sjukhuset. Ni vet Ju, att han är blind? — Aek, ja! sade Trina med en djup suck, — men i Guds namn, är det då verkligen sannt? Vi hafva gråtit så mycket . . . Soldaterna hade med ett slags afundsjuka betrak