v1VU,UVU DuliIid. XY n H Ett besök hos furst Danilo (Daniel). (Forts. fr. n:o 275.) — Genom Ryssland, svarade jag. — Ryssland! Man förebrår mig, att detta land är min bundsförvandt, att jag följer dess inspirationer; men mot hvem skall jag vara tacksam? Ryssland ensamt har gjort något för mig. Och icke desto mindre har det, efter kriget, i sina fördrag alltid glömt Montenegro. Jag sätter nu min lit till Frankrike och England Jag vill ombilda mitt folk; jag skall sända mina båda brorssöner till franska skolor. Ännu ett halft århundrade, och Montenegro skall, så framt man utomlands vill det väl, rikta sin verksamhet på industrien. Jag är nyfiken att få veta hvilket öde kongressen bestämmer för mig, att erfara hvad de mäktiga makterna vilja göra med mig. De skola utan tvifvel bilda en komitf, som begifver sig till våra berg, som gör sig underrättad om vårt folk och dess verkliga behofver samt fastställer våra gränser. Jag skall foga mig efter utslaget. Sedan skall man ej mera anse mig för en rebell, en röfvarehöfding, en missdådare; då blir min oafhängighet erkänd: kriget blir ej mera mitt folks enda glädje och, för att säga sanningen, dess enda födkrok på en jord, som ej förmår underhålla detsamma. Må man återgifva oss de gränser, som tillhöra oss, på det vi må kunna odla jorden annorstädes än i stenrösen, eller i klippremnor, och de fattige, hvilka hittills blott gripit till geväret, skola bortlägga det och egna sig åt nyttigare sysselsättningar. — Från geväret och sabeln vänjer man sig icke så lätt, svarade jag honom. — I främsta rummet måste man kunna lefva utan gevär och sabel. Det åligger kongressen att skaffa medel dertill. Ar ni säker på — tillade han plötsligt — att man i Paris kommer att sysselsätta sig med Montenegrinerne? — Utan tvifvel kommer man att sysselsätta sig med dem; det är till och med aldeles omöjligt, att man icke skulle bestämma något om Montenegros stillning. — Jag får således sednast om två månader veta hvad man beslutar öfver mig, de mina och öfver mitt land. Jag känner att det, som ni kallar politik, måste råda mig att i början icke begära för mycket, att vara nöjd med ett beslut, som blott i allmänhet låter gynsamt för mig. Emellertid fordrar jag ingenting annat än min rätt, ingenting annat än hvad som tillhör oss och hvad som är vår nationela arfvedel. — Furste, sade konsuln betänksamt, vi uppställa här endast hypotheser; lika så väl som vi kunna uppställa gissningar till Ers IIöghets fördel, kunna vi ock hysa förmodanden till er nackdel. Är det icke möjligt, att vid kongressens förhandlingar Aali Paschas förslagenhet kommer att utöfva ett för er vådligt inflytande, och vid besluten mera gör gällande Portens öfverlänsherrskap än principen om Montenegros oafhängighet, hvilken Ers Höghet så förträffligt försvarat, och om hvars erkännande ni måhända hyser allt för stora förhoppningar? — Men hvad skulle då ske? frågade fursten med ett verkligen storartadt uttryck af bekymmer. — Jo, hvad som då skulle ske vore det, att Ers Höghet finge länge vänta på uppfyllandet af sin önskan, och att ni nödgades erkänna, att ert land utgör en del af osmaniska riket. Vid dessa med största lugn uttalade ord blef fursten dödsblek, hans ögon blixtrade feberartigt, han var icke mer herre öfver sig sjelf, utan öfverlemnade sig åt de mest passionerade utbrott. — Hvad! — sade han — skulle det vara möjligt, och det utan vidare omständigheter? Man skulle kunna komma till det beslut, att vi Montenegriner skola vara Turkar, att Pascharne skola vara våra herrar, att de ostraffadt få på oss afkyla sitt gamla hat — ostraffadt, ja, ty just detta beroende skulle göra det för oss omöjligt att vedergälla detta hat annorlunda än genom underdånighet och nesa! Detta — tillade han med energisk beständhet — är för oss alla en säker död. Våra berg skola genljuda af dödssånger; det blir landets sista suck. Aldrig skola de, som äro födda i Montenegro och andas der, fördraga denna skymf. De skola försvara sig till sista toppen af sina berg; de skola, med vapen i hand, låta döda sig till sista man, och himlen gifve att denne siste man vore deras furste! Danilo teg, och i det lilla, sparsamt upplystalrummet uppstod en djup tystnad, som vid vissa pauser i vissa samtal är vältaligare är alla ord. Småningom kom dock samtalet åter i gång, och slöts i en lugnare ton, så att fursten icke behöfde afträda från scenen såsom en skådespelare efter ett högtidligt ögonblick. (Forts.)