Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1856, sida 2

sin mors hydda; hon har under denna tid knappt unnat sig hvila och förfriskning: hon har vandrat, frågat och mången gång gått vilse, men hennes mod har icke svigtat, och hennes starka natur trotsat mödorna. Nu ändtligen har hon funnit den ort, der hennes olycklige vän lider och förtvinar långt från de sina. Hon glömmer alla lidanden; hennes hjerta slår af glädje och otålighet. Om hon hade vingar, skulle hon med fågelns hastighet flyga bort mot dessa torn, hvilkas tak glänsa som guld i solens sken. Trina fortsatte sin väg med ökad skyndsamhet, tilldess Venloos fästningsvallar visade sig för hennes ögon. Nu pådrog hon sina skor, skakade dammet af sina kläder och gick derefter beslutsamt mot fästningen. Några ste från utanverken såg hon en soldat, som med gevär på arm gick fram och tillbaka framför en skyllerkur. Redan på något afstånd nickade hon vänligt åt honom, men denne betraktade henne med kall likgiltighet. Hon nalkades likväl djerft och frågade i så vänlig ton som möjligt: — Min vän, kan ni säga mig, hvar jag skall flnna Johan Braenns? Han är också soldat här. Soldaten, soni var en fransk-talande Wallon från provinsen Littich svarade på rådbråkad flandriska: — Jag förstår icke. Och han ropa de på korporalen. Denne kom ut ur vaktrummet och besvarade vänligt Trinas nigninng. — Herr ofsicer, sade hon, — kan ni visa mig, hvar Johan Brae ms bor? (Forts.)