biverpresidenterae förklerade s ej längre kunna ansvara för lugnet. Tiklochmed den till allt villige märicterprosidenten v. Manteussel begärde s en ledigande, och aftonen före den afgörande dagen beslöts i konungens råd att man skulle afstå från förslaget. Utan tvifvel skulle man haft föga att befara om man genomdrifvit åtgärden; men den gammalpreussiska byråkratien vill icke helt och hållet bli slaf under junkerdömet, af hvilket den redan blifvit tillräckligt besegrad. Junkerdömet å sin sida åter fruktar, att kyrkan skall växa det öfver hufvudet, derföre föll också i herrekammaren äktenskapslagen, genom hvilken äktenskapsskilnaderna skulle betydligt försvårats. Junkerpartiet och presterna hafva dock fortfarande skridit vidare framåt, och våra till den 29 November inkallade kamrar skola vidare fortsätta det sednaste årets strid. Men denna strid eger icke rum ensamt i Preussen. utan i hela Tyskland och man kunde säga i mer eller mindre grad uti alla länder i Europa. Antingen har despotismen undertryckt folkens alla rättigheter, medelst bajonetternas rätt, såsom i Frankrike och Spanien, eller denna bajonettlyckliggörandets våldsamma period har, såsom i Österrike, slagit om derhän, att absolutismen kallar kyrkan till bjelp för att skapa lydiga och fromsinta undersåter. Men äfven de smärre tyska staterna göra såsom det protestantiska Preussen: de förstärka och förena sig med adeln och söka att på nytt upplifva den presterliga makten, emedan de tro sig derigenom bäst kunna blifva herrar öfver den revolutionära tidsandan. Striden mot denna monarkismens koalition med adel och presterskap är egentligen en mycket gammal strid, hvilken man nästan ansåg slutad; den har dock erhållit ny styrka och kommer säkerligen ännu att länge fortgå, ehuru det kan vara föga tvifvel underkastadt hvilketdera parti som slutligen skall duka under: den alla andliga krafter till fri verksamhet ledande demokratien, eller de privilegierades och auktoriteternas parti, som blott genom förbud och strafflagar kan åstadkomma lydnad såväl mot himlen som mot sig sjelf. Men på detta sista år har ännu en annan betydande motståndare mot det herrskande partiet uppstått genom den stora dyrheten på alla lifsmedel. Ett folk, som det i materiellt afseende går väl, låter mycket behaga sig; men hungrar det, så knotar det desto lättare mot hvarje förtryck och känner hvarje törne desto skarpare. Hos oss ha icke, såsom i Sverge, med dyrheteten äfven arbetslönerna stigit, ty vi hafva arbetskrafter i öfverflöd. Ej heller har lönen ökats för den stora skaran af våra embetsmän, hvilka till största delen äro mycket måttligt aflönade, men genom den dyra tiden nästan alla äro skuldsatte. Embetsmännen skola nu erhålla ökade löner, man önskar jemväl höja ministrarnes löner och tillochmed konungens civillista, som upptager 2. millioner preussiska thaler. Derjemte begär krigsministern ånyo flera millioners ytterligare tillökning; äfven marinen skall erhålla 3 millioner; lärarne skola befrias ur sin ömkliga belägenhet, och slutligen vill man bygga ett antal pensylvaniska fängelser, då detta system sammanhänger med det kyrkliga systemet för bot och bättring. Men vår sednaste budget uppgick redan till 112 millioner thaler, och de allmänna klagomålen öfver den fortsatta tillökningen i onera och skatter äro så lifliga, att i hvarje fall enhvar ny finansåtgärd har att vänta häftigt motstånd jemväl i kamrarne. Åfven junkerpartiet fordrar der besparingar, inskränkningar, ändring i det bestående finanssystemet, minskning i den öfvermåttan stora massan embetsmän och den nuvarande skrifvarehopen. Finansfrågorna och kyrkoreformerna komma i hvarje fall att för den närmaste framtiden och vid nästa landtdag blifva våra brännande frågor. För kyrkosakerna har konungen inkallat en förberedende konferens, som just nu sammanträdt i Berlin samt afhandlar frågorna om äktenskapslagen, fattigväsendet, kyrkliga församlingsordningar samt huruvida en generalsynod bör inkallas. Allmänna opinionen tager ytterst litet del i alla dessa tilldragelser, ty den är af den fasta öfvertygelse, att verldshistorien och den tillkämpade upplysningen docktej låta utstryka sig samt att, om man än ur sin graf uppgräfver och upputsar medeltiden, densamma dock aldrig åter kan bli lefvande. En vacker dag, menar man, skall hela den så mödosamt uppförda byggnaden af sig sjelf andra ändan af landet! Hvad är det för ett infall, — 2