Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1856, sida 1

ett mönster af skönskrifning, och läsningen gick långsamt från ord till ord; ofta måste hon börja omigen, för att kunna utleta en begriplig mening. Hon läste: PMina kära föräldrar! Jag skrifver, för att underrätta mig om er helsa, och hoppas, att J också snart skolen skritva till mig. Jag har fått ondt i ögonen och är på sjukhuset. Der har jag mycket ledsamt, kära föräldrar, och fruktar för framtiden, ty många af mina kamrater hafva blifvit blinda af samma sjukdom. Trina kunde icke fortsätta; hon och alla närvarande vore likasom träffade af ett åskslag. — 0; min Gud, mitt stackars barn! ropade Johans mor med sammanknäppta händer. — Han är blind . . . blind! — För Guds skull, gör icke saken värre än den är, sade Triua med tårar i ögonen; — den är sorglig nog äudå. Men kanske det går bättre, än vi tro. Låt oss läsa vidare! Men säg min mor, att hon ej bör vara orolig, ty jag är på bättringsvägen och hoppas att med Guds bjelp bli frisk. Det värsta af allt är, att jag svälter, ty på sjukhuset erhålla vi endast half ration. Vi få dagligen ieke mer bröd och kött än vi på en gång kunna sticka i munnen, och dertill litet soppa, men intet salt eller andra kryddor. Lef af det den som kan! Det är derför jag vill be er, mina goda föräldrar, att skicka mig litet penningar, om J kunnen. Hela dagen mäste vi sitta i mörker, utan att se en skymt af dager, och detta kostar mycket på tålamodet. Helsa morfar och Trina och hennes mor och lilla Paul! Jag önskar er alla god helsa och långt lif. Jakob, trädgårdsmästaren Baptist son, har blifvit korporal. I kasernen hafva råttorna gjort ett stort