egna tjenare, och hans namn bringas i missaktning genom ovärdiga handlingar om hvilka han är okunnig, men för hvilka ett helt folk anser honom ansvarig. IIan gjorde bittre i att se sig före innan det ögonblick kommer när äfven på honom kunna tillämpas dessa förfärliga ord, hvilka sandra herrskare hört före honom — det är för sent? Detta är som man finner en ganska betänklig skildring af ställningar och förhållanden i Frankrike, och vi hafva alla skäl att anse den för tillförlitlig. Att ett starkt missnöje är rådande icke blott i Paris, utan äfven i landsorten, har man hört upprepas från så många håll, att tillvaron af en dylik, hotande sinnesstämning icke kan betviflas. IIuruvida den utgör ett förebud till nya revolutionära stormar, får framtiden utvisa. Samme korrespondent berättar, att kungen af Preussen vid vissa tillfällen är mycket uppretad emot Schweiz och då talar om att med vapenmakt återvinna Neufchstel, men att denna upphetsning icke varar länge. ENGLAND. Nisshälligheter hafva uppstått emellan detta land och sydamerikanska republiken Nya Granada, hvilka ledt till afbrytandet af den diplomatiska förbindelsen och torde från Englands sida hafva ännu allvarsammare följder. Dessa misshälligheter äro af temligen gammalt ursprung. Såsom AL. Chronicle skildrar sammanhanget, hade en hr Macintosh, en brittisk undersåte, för 40 år sedan med regeringen i Columbia, afslutat ett kontrakt, enligt hvilket han under vissa vilkor skulle anskaffa åtskilliga ångare för Magdalena-flodens befarande. Ilan levererade äfven 2 eller 3 ångare, som beforo floden. Kontraktet hade afslutats i Bogota, men på en tid, då Boliwar, presidenten, var frånvarande. Vid sin återkomst ville denne icke erkänna kontraktet, ja, ban gick senare så långt, att han lät skjuta på en af ångarne, som derigenom borrades i sank. Sedan denna händelse blef det ett processande utan ända; och när straxt derefter Columbia sönderföll i de 3 särskilta republikerna Venezuela, Ecuador och Nya Granada, var det den sistnämnda, sannolikt för dess hufvudstad Bogota, af hvilken Macintosh fordrade ful! skadeersättning. Granada invände bland annat äfven att det ensamt omöjligen kunde göras ansvarigt. Processen drog ut ända till 1852, då den fordrade skadestånds-summan jemte upplupna räntor redan utgjorde flera hundra tusen pund Sterling. Detta år anbefalltes af engelska regeringen såsom första tvångsåtgärden den första blokaden, hvarpå Granada, sedan Macintosh låtit pruta något med sig, erkände skulden och beqvämade sig att ända tills kapitalet blef betaldt årligen erlägga räntan derå. Men på senaste tiden synes regeringen i Granada af brist antingen på god vilja eller på pengar icke hafva hållit den ingångna öfverenskommelsen, hvarför engelska regeringen synes vara sinnad att för andra gången försöka hvad verkan cn blokad kan hafva.