svarade den unga furstinnan. Och i sjelfva verket införde hon enropeiska seder i Montenegro, det lilla palatset i Cetinja blef förskönadt, på menniskoryggar blefvo eleganta möbler ditförda från Cattaro. Hon inrättade ett vinteroch ett sommarresidens, i salongerna funnos tidningar, och hon emottog besök af fremlingar. Danilo antog ett finare sätt att vara, lärde franska, förbättade mer och mer kommunikationerna, ordnade postverket och skapade nya inrättningar. En söndags morgon, den 12 April, erhöllo vi från fursten och furstinnan en inbjudning att hos dem spisa middag klockan 2. Tramemot middagstiden instalde vi oss först och främst, för att presentera oss. Fursten var i fullständig montenegrinsk kostym. Hans underklädnad var röd, fasthållen vid skuldran af en agraff och öfversållad med de finaste guldbroderier; den öfriga drägten var hvit. Pistoler af drifvet silfver och rikt inlagda med ädelstenar, blixtrade i hans bälte. Det enda, som icke måtte varit riktigt nationelt, var ett par halmfärgade handskar, dem han troligen beslutat sig att påtaga för etikettens skull. Han emottog oss med stor älskvärdhet. Franska talade han temmeligen flytande. Han sade mig, att han med stor glädje såge Fransmän i sitt land och skämtade öfver det förfärliga rykte man utspridt om honom i Europa. Om ett ord fattades honom, så sade han det på slaviska till furstinnan; denna öfversatte det, och derpå fortfor han med sitt samtal. Hans drag förrådde stor intelligens. Furstinnan hade ett högst intagande utscendå; lion var klädd på franskt vis, men utan de oerhörda öfverdrifter, dem modet nyligen antagit. Hon bar en svart klädning, och den svarta färgen passar förträffligt för hennes hvita hy. Hon är icke lång, men smärt och välväxt. Utan att egentligen vara vacker, har hon ett förnämt utseende. Hennes ögon äro milda och dock blixtrande, men man läser ett visst vemod i dem. Jag har hört sägas, att hon gör mycket godt mot de fattige, och utan tvifvel finner hon i välgörenhet den tröst, hon synes så väl behöfva. Hon äger själsbildning. Danilo älskar henne högt, men offentligen uppträder han mot henne mera såsom herrskare än såsom älskare. Om hans svartsjuka berättar man verkligen dramatiska historier. Vid middagsbordet satt jag bredvid furstens syster, den enda af de närvarande damerna, som bar den montenegrinska drägten. Hon talade och förstod endast slaviska språket. Fursten spräkade med älskvärd otvungenhet, tills några ord af hans gemål hejdade honom. Furstinnan berättade sorgligt för konsuln, hvilken förskräckelse hon haft en morgon, då Danilo visade henne sex hufvudskålar af turkiska höfdingar, hvilka blifvit dödade år 1852; hufvudena hade, tillade hon, blifvit uppstälda på hennes trädgårdsmur. Fursten vände sig till henne och sade i gäckande men eftertrycklig ton: Då hon förmälde sig med Montenegrinernes höfding, måste hon också förmäla sig med hans hat. Den blick ur hans öga, hvarmed han beledsagade dessa ord, skakade mig. Furstinnan rodnade, och hennes läppar försökte förgäfves att framtvinga ett leende. Lyckligtvis återtog samtalet efter några ögonblick sin lugna och glada gång. Då fursten lemnade oss, sade han, att han skulle tillbringa aftonen hos oss. omkring klockan åtta hade furstinnan den uppmärksamheten att sända oss the med tårtor och bakelser. Snart infann sig fursten, beledsagad endast af sin sekreterare, och blef utomordentligt språksam under det han rökte ur respipan, som jag bjöd honom. I främsta rummet försvarade Danilo hvad han kallade sin rätt till oberoende; han utkåstade en flyktig bild af alla de nyttiga inrättningar, med hvilka han ville begåfva sitt folk, så snart makterna erkänt honom. Ilan tycktes sätta stora förhoppningar till de förhandlingar, hvilka, enligt hvad han trodde, skulle öppnas vid Pariserkongressen i afseende på Montenegro. I dess hand ligger mitt öde, sade han. Han ingick på sitt lands historia och framstälde dess ärorika och heroiska sidor. Emellanåt blef han utomordentligt liflig; det var ej mera det hemlighetsfulla och dystra ansigte, som han på promenaden visade sitt folk. Jag skall aldrig glömma hans drag och miner i detta lilla rum, der, vid det osäkra skenet af en liten dalmatinsk lampa, fursten af Montenegro med ifver förde sin talan och bemödade sig att bevisa oss, att han och hans folk framför allt vore Montenegriner. vom Frankrike kände mina rättigheter, så är jag öfvertygad, att det skulle låta mig rättvisa vederfaras. Hade jag blott lydt min önskan, så skulle jag hafva rest till Paris, anhållit om audiens hos kejsaren, gjort honom till skiljedomare, och någonting inom mig säger mig, att jag med tillfredsställelse skulle återvändt hem.? — Min furste, anmärkte en af oss, tillåt mig säga, att Ers Höghets uttryck nu smakar af känslopolitik, en politik, som väl kan begripas, men som jag fruktar icke har någon utsigt att kunna leda till ett lyckligt resultat. Fursten hade någon möda att fatta denna skillnad. — Huru! — svarade han — man skulle kunna hafva något emot att jag vill vara Montenegriner, att jag vill civilisera mitt folk, att jag vägrar vara vasall under en sultan, som icke är min rättmätige öfverlänsherre, att jag tager mina rättigheter i anspråk, på det att mitt folk ej må rodna öfver mig och kunna säga: Du har icke, som din makt och din pligt bjudit dig, försvarat våra hus och hem; du har låtit förödmjuka dig, det har fattats dig mod; du är otrogen den ed, du på de heliga böckerna svurit våra höfdingar! Hvarför skulle man hafva något deremot? Vi äro ringa till antalet men stora hvad mod beträffar; väl vet jag, att vi äro intet i Europa, men kunna vi ej i vårt eget land blifva något? (Forts.) Pen välvilliga Allmänhetens deltagande begäres för en hustru med sex — —