HA LJ . Ett besök hos furst Danilo (Daniel). (Forts. fr. n:o 275.) Nu blandade sig den österrikiska diplomatien i saken. Wienerkabinettet såg högst ogerna en så stor samling af trupper vid sina gränser, och då det dessutom hade. att beklaga sig öfver kristnes misshandling så sände det grefve Leiningen-Westerburg med nödiga fullmakter till Konstantinopel. Tack vare denne diplomats fasthet, genomdref han, utom andra koncessioner, att Omer-Paschas trupper genast skulle draga sig tillbaka. Osterrike förbehöll sig derjemte rättighet att inrycka i Montenegro i händelse Danilo skulle fortsätta kriget. Fiendtligheterna upphörde, endast enstaka småstrider ägde ännu rum. Danilo beviljade tillochmed i början af år 1855 franske konsuln ett slags tyst vapenstillestånd och satte en ära uti att låta respektera detsamma. Då för 7 eller 8 månader sedan några Montenegriner vid Podgoritza öfverskredo gränsen, befordrade han dem till straff och erbjöd sjelfmant de förfördelade skadestånd i penningar. Detta stillestånd varade till sistlidne Juli månad. År 1853 förmälde sig Danilo. Vid detta tillfälle måste. romantiken ge vika för politiken. Danilo ville först taga en serbisk prinsessa till gemål, och detta förslag förde honom åtskilliga gånger i slutet af år 1854 och under loppet af 1855 till Triest och Wien. Der civiliserade han sig mer och mer; bergens råa krigare bragte det så långt, att han drägligt kunde dansa polka. Då han 1854 befann sig i Triest blef han af dervarande rike Grcker och Slaver mycket firad. Han fann behag i det lysande mottagandet, i de slösaktiga måltiderna och den öfriga bland hans bergs store ovanliga ståten. Han lärde ibland andra känna familjen Queqvich och antog en inbjudning att spisa middag der; denna måltid bragte hans förmälning till stånd. Han satt bredvid fröken Darinka Queqvich, visade sin bordsgranne en uppmärksamhet som ej blef ogerna mottagen, och i Januari 1856 blef fröken Darinka, med en hemgift af 100,000 gulden, furstinna af Montenegro. Då hon lemnade Triest, för att begifva sig till sitt furstendöme, yttrade en af hennes väninnor sin farhåga, att hon icke litt skulle kunna vänja sig vid ett barbariskt lands seder, Jag skall draga försorg om att civilisera det,