mellan 1. e. Göteborg och Stockholm med en afgift af 3 Rdr pr enkel depesch, under det afgiften för längre distancer är blott 2 Rdr. Såsom regel borde tagas, att afgiften bestämmes efter fogelvägen mellan stationerna, icke efter alla de vinklar och omvägar, genom hvilka en rapport kan komma att gå. Lillika borde stipuleras, att städer, som erhålla nya stationer, borde förpligtas att icke blott lemna lokal, utan fylla bristen i expeditionskostnaderna, då dessa ej fullt betäckas af rapporter till och från orten. Uljest händer det, såsom nu inträffat, att man pålägger en öfverdrifven afgift på den lifligaste och vigtigaste trafiken, för att uppehålla linier, å hvilka en blott obetydlig trafik existerar. Bättre än att pålägga en sådan afgift, vore att med det första anlägga en ny tråd mellan Göteborg och Stockholm, sedan en sådan befunnits högt af behofvet påkallad. — I A.B. med gårdagens snällpost läses: I anledning af den förväntade kongl. propositionen i jernvägsfrågan, lärer ettstort antal personer, äfvensom särskilta deputationer, under den förflutna veckan erhållit företräde hos H. M. konungen. Naturligtvis äro intressena i den vigtiga frågan ytterst delade, och förklarligt är att hvarje deputation söker till det bästa tala för gin provins. I Torsdags lärer konungen lemnat företräde åt Westerås läns riksdagsmän sf bondeståndet, och påföljande dag hade likaledes Upsala läns riksdagsmän af bondeståndet företräde. Nämde deputationer förordade det af jernvägskomitön uppgjorda förslaget för stambanans dragning norr om Mälaren, och sökte visa, att enligt nämde förslag jernvägen skulle ledas genom de bördigaste och mest befolkade delarne af nämde län, samt att det förslag för ifrågavarande jernvägs riktning, som hr öfverste Ericson berättas hafva uppgjort, går igenom de minst bördiga, minst befolkade och minst odlingsbara trakterna af samma län. — H.M. konungen skall med uppmärksamhet hafva afhört de upplysningar som lemnats och yttrat att de vid frågans behandling icke skulle lemnas utan afseende. Man kan icke annat än finna hela detta deputationsväsende ganska bedröfligt. Der framträda en hop eljest sjelfstänga och förståndiga män inför konungen, beg rande såsom en synnerlig nåd, att H. Maj:t ville fästa uppmärksamheten vid den eller den saken och bevilja de sökandes underdåniga framställningar. Nu är det likväl gifvet, att H. Maj:t vid alla sådana ärender, som röra det allmänna, icke kan eller bör handla af nåd, utan såsom rikets bista kräfver. Dessutom är det ju icke H. Maj:t utan rikets ständer, som bevilja de erforderliga anslagen. Hvarför då besvära H. M. med detta idkeliga petitionerande, med eller utan deputationer, i frågor, som icke af H. M:t kunna afgöras?